Han vågar inte

Ja, det är det. Jag vet inte varför jag gör så här mot mig själv. Men jag kan inte sluta och jag är så olycklig. Inte bara på grund av honom, men jag var verkligen lycklig när jag träffade honom. För första gången på riktigt. 

Jag tror inte att hon vet. Och jag tror inte att det varit dåligt  pga otrohet, jag tror otroheten beror på att det varit dåligt.

Jag saknar honom.
Jag saknar att prata med honom.
Jag skiter i sexet, jag ville bara ha kontakt. 
Snälla, kan jag få känna så här utan att ni säger emot mig?
Det är så här jag känner - jag saknar honom. Jag saknar honom som en vän. 

In our darkest moments, we don?t need solutions or advice. What we yearn for is simply human connection?a quiet presence, a gentle touch. These small gestures are the anchors that hold us steady when life feels like too much.

Det var verkligen inte meningen att ta på mig ifferkoftan, det känns inte alls så. Jag är inte ledsen på samma sätt. Jag såg det där citatet och tyckte att det passade in på hur jag kände och mådde när vi började ses. När han uppmuntrade mig att öppna mig och låta mig svepas med. Och så blev jag lite ledsen för jag vet inte hur jag ska kunna det igen, det var det enda.

Jag kan inte min Hemingway, citatet kom upp av en slump i mitt flöde och jag kände igen mig i texten. Lägg inte för mycket vikt vid den. 

Jo, jag vet att jag kommer våga igen men när man har blivit sårad tillräckligt många gånger, av de som ska stå en nära. Det blir svårare och svårare. Jag vill inte stänga in mig, men jag var trött, ledsen och emotionell igår. Det kommer nya dagar. Men jag tyckte verkligen om honom, och jag tyckte om hur han fick mig att må när vi började ses. 
Och jag vet att ni säger att han alltid kontaktar mig igen  men det känns annorlunda den här gången. Jag tror att det var sista gången nu och det gör mig ledsen att det skulle sluta så här.
Jag hoppas att det var sista gången, för annars tar jag mig aldrig vidare. 

Jag hör och läser allt som ni säger och skriver. Och jag håller ju med er! Jag hade gett samma råd till vem som helst i samma situation som jag. Faktum är att jag hade sett personen som en riktig idiot som jagar efter någon som inte vill ha hen. Jag har själv alltid i alla andra situationer då jag blivit avvisad eller vad jag ska kalla det gett kalla handen, aldrig att jag skulle förnedrat mig själv. 
Jag har alltid hållit mig så inom min komfortzon och aldrig öppet visat känslor, det här är första gången jag har gjort det. För att jag kände mig trygg, för att jag trodde det var säkert. 
Och det är så svårt att släppa greppet för jag var så otroligt lycklig under den här korta perioden. 
Jag släppte på alla spärrar och det blev helt fel.

Jag har, redan innan jag träffade honom, försökt att ta mig ur mitt skal, utforska, säga ja, uppleva. Jag intalade mig att vad har jag att förlora? Spelar man inte så vinner man inte. Och så satsade jag allt jag hade på fel häst och blev bankrutt. 

Jag är otroligt tacksam till alla som engagerar sig i den här tråden. Jag tror inte ni förstår hur mycket hjälp jag har fått. Det jag blir ledsen över är att många verkar tro jag är dum i huvudet, men någon som inte varit i samma sits förstår nog inte. Några gör det, några har liknande erfarenheter.

Ja, det är lite drygt ett år sedan han försvann första gången. Sen fick vi kontakt igen och hade det där bra avslutet jag ville ha. Ville bara att han skulle säga att det inte var mitt fel, för jag förstod inte vad jag hade gjort. Det var så jag kände då. 
Sen har han hållit kontakten med mig. Och avslutat och tagit upp på nytt. Jag betonar igen att jag aldrig kontaktar honom. Jag tänker inte jaga någon som inte vill, ett nej är ett nej och det förstår och respekterar jag. Men så hör han av sig igen. Och igen. Det är DET som gör det så svårt, annars hade det här ju varit avslutat för länge sen. 

Det kommer inte bli han som gör det, det måste bli jag. Men som någon här tidigare skrev, det är svårt för mig för jag vill känna att jag gjort vad jag kunnat. 
Om det är omedvetet, eller medvetet kanske, men jag klarar det inte. 

Jag är inte korkad, men han får mig att känna att det är jag som är felet.

Fast så funkar det inte i en destruktiv relation. Det finns massor av forskning på området för den som är intresserad. Det hjälper inte att skuldbelägga TS. 

Jag tror tyvärr inte att TS blir hjälpt av ditt hundexempel. Hon vet nog att hon skadar sig själv. Hon behöver nog snarare verktyg för att lyckas förändra sitt beteende..