Vi har för olika syn på uppfostran att det påverkar vårt förhållande

Du får gärna berätta för honom att det han gör, skriker, kallas för psykisk misshandel och gör lika stor skada som fysisk misshandel. Det ger inte blåmärken, men det ger lika djupa "sår" i hjärnan hos den som blir utsatt! Du kan också fråga hur han själv skulle reagera att bli skriken åt så pass att han blir rädd och gråter.

Barnet är ett år och pappan utsätter honom redan för sådan omild behandling! Om jag vore du skulle jag sätta hårt mot hårt, att antingen ser han till att använda mjukare metoder eller så får ni gå isär. Ett barn ska inte behöva stå ut med att i så ung ålder bli utsatt för misshandel!

Och, det DU gör är helt enligt barnpsykologins riktlinjer för hur man visar barn vad som är rätt och fel!

Om han har 2 barn sen tidigare undrar jag hur han beter sig mot dem. Är det på samma sätt? Var det redan så innan ni fick barn ihop?

jag skulle kontakta familjerätten. De kan hjälpa till med att förklara att han gör fel, och lära honom hur han skall göra istället. Bättre det kommer från dem så han kanske tar till sig att han misshandlar barnet/barnen psykiskt.

Har ni en bra BVC-sköterska? I så fall kanske du kan boka in ett gemensamt besök för att prata om hur ni ska bete er mot barnet. Om ni inte har en bra BVC-sköterska så har förhoppningsvis kommunen föräldrastöd. 

Han låter som en helt vanlig pappa - och du som en helt vanlig mamma. Självklart kan inte Familjelivs samlade knäppskallar, barnlösa och frånskild begripa detta men mängder och mängder lever under äktenskapsliknande former i Sverige och Västvärlden och har helt normala pappor till sina barn. Mammor är ofta mycket mjukare och försiktigare, och pappor auktoritära. Det är för de allra mesta inte psykisk misshandel inblandat hos dessa familjer. Att en 1åring börjar gråta för att pappa har en sträng röst när 1åringen dragit honom i håret är INTE psykisk misshandel. Det är däremot helt naturligt att mamma har en annan reaktion/förhållningssätt. All statistik talar för hur många svårigheter din son kommer stå för om du separerar, din son behöver absolut sin far och inget du beskrivit låter som minsta tillstymmelse till något negativt för sonens utveckling. Tvärtom. Skulle väl om något säga att den psykiska missjandeln snarare består av separationsångesten hos alla dessa 1åringar som blir inlämnade på förskola för att deras ensamstående ammor måste arbeta istället men det är en annan historia. Snacka om att sila mygg och svälja kameler.   

Hurdana är hans två tidigare barn?
Harmoniska? Kan prata med sin pappa om saker?

Jag tycker din partner är en röd flagga. Det är barnmisshandel att skrika åt nån. Man skriker inte åt en vuxen, varför skulle man skrika åt en stackars liten skyddslös som är beroende av er och av trygghet?! Vidrig! Jag vill soc-anmäla honom. Han förstör er sons känsla för trygghet. Idiot.

Hur mår din man generellt nu? Extra trött eller stressad? Kan det påverka hans dåliga tålamod? Eller är det mer en princip han har? Att man ska säga till en ettåring även om man inte stör sig så mycket på beteendet?

Vad händer om du backar undan i dessa situationer? Så det inte blir en spänning er emellan som även barnet kan snappa upp? Kan det vara så att han tar i lite extra för att vara övertydlig mot dig?