Otrohetstråden - Den positiva tråden

Då har du inte läst tråden ordentligt - flera exempel här på personer som njuter gott och känner sig levande igen via en liten energigivande flirt vid sidan av 

Hur ska dom kunna "ta smällen" för något som dom inte ens vet om?

Vad är din egen praktiska erfarenhet av otrohet?

Det är inte svar på min fråga 

Vadå så du menar att man måste vara en skithög för att ha "trovärdiga argument"?

Du tror ju inte ens på dina egna argument och sitter ändå här och babblar om trovärdighet 

Varför startar man en sån här tråd egentligen? Är det för att rättfärdiga sitt beteende? För att förringa sitt samvete? Tror inte att det är så många som håller med om att det är ok. Själv tycker jag att det är konstigt att ha den inställningen som TS har. Men det är jag det 

De rädda och negativa, de som tror att man kan äga en annan människa, de trångsynta, gör alltid, ALLTID, det stora felet att man bara utgår från sin egen utgångspunkt.

Och de utgår från de följder, både känslomässiga och faktiska följder, som de själva tror, eller vet av erfarenhet, kommer i samband med att otroheten blir känd.

Men faktum är de alltid väljer att blunda för den enkla, historiska och allmänt accepterade sanningen att:
"Det man inte vet mår man inte ont av".

Alla de argument, alla de känsloyttringar, som dessa trångsynta ägnar sig åt faller helt platt under det faktum att otroheten förblir okänd.

Verkligheten är egentligen ganska självklar och enkel, nämligen att alla sannolika bedömningar ger vid handen att väldigt många otroheter, kanske de flesta, förblir okända.
Och därmed får otroheten inga som helst följder eller konsekvenser, vare sig känslomässiga eller faktiska, och därmed faller de trångsyntas ord bara platt till marken.

Inget av det de säger om känslor och konsekvenser gäller i alla de fall som otrohet förblir okänd.
För sanningen är att det man inte vet mår man inte ont av.

Men detta är fakta och sanning som de trångsynta, de negativa och rädda, visar gång på gång att de inte klarar att hantera, är för rädda för att ens tänka tanken och reflektera öppet om denna sanning, är alltför trångsynta för att ens kunna reflektera över detta enkla och uppenbara.

Så kan det nog bli om man väljer att leva i rädsla,
om man inbillar sig att man kan hindra sin partner från att vara otrogen, om man har vanföreställningen att man kan äga en annan människa, om man tror att människor inte ljuger trots att man själv ljuger ibland, om man själv är en sådan person som är snabba att döma andra för att man själv är rädd för att bli dömd, osv, osv...

Otrohet är sannolikt vanligare än vad många tror, sannolikt mycket vanligare än vad vissa trångsynta vill tro, och sannolikt är det många som inte blir kända.
Detta är bara att tugga i sig och acceptera även för de rädda och trångsynta.

Jag tror att du underskattar hur det känns att bli avvisad gång på gång och till slut ge upp. Jag anser 100% att det är den som sällan/aldrig visar lust eller ger komplimanger till sin partner som borde ta upp samtalet. Varför skiljer sig inte den personen då?

Ok, då kan du spå i framtiden? Det kan inte jag.

Första gången är mest relevant eftersom det är då den otrogna gör sin riskbedömning, med ingen erfarenhet att luta sig mot. Vara otrogen och acceptera risken det medför eller inte. Hur kan den otrogna vara så 100% säker i förväg , att det aldrig kommer fram?  

Jag tror personligen att de aldrig gör den riskbedömningen, utan gör som de själva vill utan en tanke på eventuella konsekvenser. De väljer att bara tänka på sig själva (egoism) trots risken att bli av med sin partner. Det finns säkert ett fåtal fall där otrogna ångrar sig innan de gått över gränsen. 

Att dessutom veta faktabaserat att det kommer förbli okänt ,måste innebära att man har en förmåga att se in i framtiden. 

TS skrev: 
Berätta om era positiva upplevelser. Alla moralpikar undanbedes.

Det hade varit roligare att få läsa svar på TS efterlysning, än inlägg efter inlägg som handlar om hur omoraliskt och destruktivt otro är.  

Hur kan det vara svårt att förlåta en handling som du inte känner till?
Självfallet finns ingen anledning att ens reflektera över att förlåta, det är omöjligt reflektera över om det skulle vara svårt eller lätt att förlåta, en handling som man inte vet något om.

Det du tänker och skriver är självfallet begränsat endast till de fall som blir kända.
Men du skriver ju själv i ditt inlägg att du hålls ovetande.

Du är ovetande, hur skulle handlingen då ens kunna väcka tanken hos dig om att förlåta?
Ännu mindre om det är lätt eller svårt för dig att förlåta något som du är ovetande om...

Hur kan du veta att de flesta inte har positiva erfarenheter?

Återigen, alla de som förblir okända har du ju ingen aning om.

Visst borde du rimligen klara inse och acceptera att bland dem som aldrig blir kända så finns en mycket hög andel med positiva erfarenheter?

Det är just det där med bestämmanderätten som fått mig att vilja söka mig ut från den befintliga relationen. Att söka mig till en annan person (som är fullt medveten om den komplicerade situationen jag har för stunden men håller på att jobba mig ur) är det enda glädjeämnet jag har. Min partner idag frågar mig ofta om vad jag vill men lyssnar typ aldrig. Diskussionen kan gå som så här:

Partner: "Vad tycker du om x?"
Jag: "jag tycker y"
Partner: "ok, då gör vi z"

Det gäller allt från veckomatsedel till semesterplanering. Jag är trött på det, jag har berättat att jag är trött på det och inte heller det lyssnas på. Så då skiter jag i det hela och gör som jag gör just nu. Nej, två fel gör inte ett rätt men efter 20+år av långsamt nermalande så är jag äntligen redo att ta mig ur det hela. Tyvärr går det långsammare än jag tänkt mig men jag har inte ångrat mig. Ljuset finns där i tunnelns slut.

Nej, processen startade tidigare. Nej, vill inte ha någon ny på det viset. Kommer aldrig mer att vara sambo. Men det som skett i relationen under 20 års tid gör att jag inte orkar bry mig längre. Gör jag rätt? Nope. Bryr jag mig? Näpp. 

Och nej, en relation med stor del psykisk misshandel är inte lätt att lämna. Att hitta nytt boende i vår huvudstad är inte heller lätt. Så nej, det "går inte fort att avsluta en relation" om man vet att det kommer bli ett helvete den dagen man släpper beskedet... om det kommer att lyssnas på ens denna gång.

Partnern har valt, gång på gång, att mala ner mig, inte lyssna på mig, inte respektera mig så varför förtjänar min partner respekt tillbaka? Att det finns någon där ute som faktiskt är villig att lyssna, stötta etc är något som underlättar. Att vår kommunikation är endast samtal skulle inte spela någon roll för partnern. Om det skulle bli något mellan oss när jag är fri, so be it. Men sambo? Aldrig i helvete.