bethrest skrev 2024-04-05 17:56:46 följande:
Nostalgitripp: åh jobbigt att det var så sent det upptäcktes :( hade äggledaren hunnit brista? Fattar, när man är i det blir man så lösningsorienterad att det emotionella inte får plats. och sen kommer det som en blixt från klar himmel. Bra att låta sig få sörja!
har ni fått nån hjälp att bearbeta allt? Typ kurator eller psykolog?
Nej, den han inte brista men det var på håret. En äggledare ska tydligen vara ungefär lika bred som en okokt spagetti och min äggledare var ca 2 cm.
För mig började det med att jag började blöda och fick göra ett VUL. Vid ultraljudet syntes ingenting så de konstaterade missfall. Jag kände dock på mig att det var utomkvedshavandeskap (inga symptom, ingen smärta, endast magkänsla) och läkaren lyssnade direkt utan att ifrågasätta. Jag fick göra ett nytt ultraljud två dagar senare där fortfarande inget syntes, men läkaren kunde ana en "skugga". En annan läkare fick konsultera och trodde inte på utomkvedshavandeskap, men min första läkare litade på min magkänsla och bad mig att komma in för ytterligare ett ultraljud tre dagar senare och då var skuggan tydligare om än fortfarande inte ett tydligt utomkvedshavandeskap. Nu var dock även läkare nr 2 med på tåget och skickade mig på akut operation baserat på magkänsla och en skugga. Det var bara att duscha och hoppa i operationskläderna. Tur var väl det för under operationen upptäckte de att äggledaren var en hårsmån från att brista.
Jag blev erbjuden kuratorsamtal och läkaren följde upp genom att ringa mig vid två tillfällen veckan efter operation för att fråga hur jag mådde och om jag ville prata med en kurator. Trots den oerhört tråkiga situationen så måste jag ändå tillstå att jag fick en väldigt fin upplevelse av vården och hur väl det kan fungera. I veckan (1,5 mån efter op) fick jag till och med ett brev där det stod att de tittat igenom mina provsvar och rådde mig att börja äta järntabletter för att göra kroppen redo för att bli gravid igen.