Stödgrupp efter utomkvedshavandeskap
Tycker också att det låter så fint!!
Här kommer min suuuuperlånga historia!
Jag opererades den 12/2 i år. Var då i vecka 7+3
Vi blev gravida på första försöket, men testade negativt innan beräknad mens. Vid beräknad mens började jag blöda, trodde så klart att det var mensen, men den betedde sig konstigt så efter ett par dagar tar jag ett nytt test som också är negativt. Tänker stt jag ska vänta ut den där kostiga mensen men efter två veckor av att jag blöder ganska lite (men fortfarande behov av skydd) bokar jag en telefontid hos kvinnokliniken. Det här är i vecka 6+4. Innan det samtalet så påminner min app mig om att det är dags att ta ett ägglossningtest, vilket jag gör och det är tokpositivt! Googlar mig fram till att det kan betyda graviditet, och testar då med en sticka och de tär positivt.
När kvinnokliniken ringer upp så berättar jag om varför jag sökte egentligen, men att förutsättningarna nu ändrats. Hon misstänker missfall precis som jag gjorde och ber mig återkomma om jag fortfarande testar positivt om 4 veckor (!!!). Jag är alltså direkt ganska inställd på att det är något fel med graviditeten och börjar efter några sammanbrott bara önska att missfallet ska gå över.
Ringer igen i vecka 6+6 och får en tid till tidigt ultraljud veckan efter då mina graviditetstest blir starkare. Vilket inte ska hända om jag har ett missfall.
Men under natten till lördagen (vecka 7+1) så får jag otroligt ont i magen, och det gör ont överallt. Kan inte säga att det var mensvärk eller något utan det gör bara ont. Kan inte sitta ner för det känns som att ändtarmen ska spricka. Kan inte "krysta" för det typ svartnar för ögonen. Efter några timmar med den värken så somnar jag om och vaknar piggare med mindre ont. Har ont under dagen men absolut hanterligt, däremot börjar det göra ont igne under kvällen. Duschen och vetekudden var min bff!! Vaknar igen på natten till söndagen med samma smärta, försöker ringa 1177 under natten men kommer inte fram. På morgonen ringer vi igen och kommer fram. Då har jag fortfarande ont högt som lågt i magen men också en tydligare smärta åt vänster. Hon ber oss att åka in akut vilket vi gör.
Väl inne på sjukhuset går det ganska fort. De ser att det sitter en massa på ungefär 3*4 cm på vänster äggledare, min livmoder är supersvullen och irriterad (orsaken till att det gjorde ont att sitta ner) och jag har blod i buken (orsak till att smärtan överallt). Blir inlagd och planerad operation under eftermiddagen. Tyvärr kommer det flera akutfall som går före så de beslutar efter ett par undersökningar att vänta till på måndagen istället. Får göra regelbundna tester och undersökningar som ändå visar att läget är under kontroll och det inte spruckit än. Ligger i en ganska härlig morfindimma sön-mån för att kunna slappna av. Hade här inte särskilt ont längre, vilket de var väldigt förvånad över i och med omständigheterna. Men jag måste bra över lag. På måndag natt opererade de bort äggledaren och jag åkte hem dagen efter.
Läkningen gick jättebra. Var däremot väldigt skör psykiskt första veckan, något som kommer ikapp mig fortfarande vissa dagar. Trots att jag direkt var inställd på att något var fel och att det inte skulle bli ett barn så är jag så ledsen emellanåt över allt som inte blev. Hade idag varit i vecka 15+ och längtat efter ett septemberbarn. Men tyvärr blir det inte så nu.
Blev erbjuden olika behandlingsmetoder men valde i samråd med läkaren att operera. Har dock inte blivit erbjuden kurator eller uppföljd på annat sätt. Vet inte om det hade gjort någon skillnad dock, men en fråga borde man ju få i alla fall.
Hoppas på att plussa denna cykel såklart, men om inte nu så inom en nära framtid! Vi längtar så efter vårt egna lilla mirakel❤️ speciellt när många av våra vänner föder barn hej vilt här nu😅 Min bästa vän fick barn för någon vecka sen och är så kär i det lilla livet, men det rörde också upp så mycket sorg över det som aldrig blev. Jobbiga känslor att ha samtidigt!
Så skönt att skriva av sig, och skönt att läsa om andras upplevelser i detta också❤️