Gammal mamma, känner mig så skyldig

Ja du beskriver mina känslor så väl. 

Vi gör som ni, prioriterar familjen. Mycket besök, många telefonsamtal och så. Det är ju det vi kan göra rent praktiskt. Men jag hade så himla gärna velat ge dem 10 år till med varann liksom, även om det inte går (och för 10 år sen hade det ju inte varit samma barn heller och de jag har nu är ju perfekta i mina ögon). 

Men det är en sorg i det för mig ändå.

Du är i gott sällskap. Jag fick barn när jag var 37 och 39 år gammal. Hade också gärna fått barn tidigare men mitt ex ville inte ha barn och jag hade inte tur på kärleksftonten. Som tur är var våra egna föräldrar unga så det kompenserar lite.

Men jag vet en och annans vars föräldrar gick bort tidigt som unga. Det finns inga garantier. Våra barn (och dina barn) ska skaffa sig goda vänner och en egen familj så småningom. Att generationerna i en släkt hinner lära känna varandra och umgås mycket är ingen självklarhet. Det är en bonus. Så, vi får ta hand om varandra väl  (alla) så länge vi lever.

Jag fick barn tidigt (första när jag var 18) men jag fick mitt tredje barn när jag var 34, nu är jag 36 och ett till om något eller några år är inte helt uteslutet.. Jag tror inte man ska tänka så, vi är gjorda för att skaffa barn så länge vi kan skaffa barn. Gamla föräldrar jag alltid funnits, bara att det kanske oftast inte var första barnet de fick sent förr i tiden. Det var inte så att kvinnor slutade föda barn när de fyllde 35. 

Mitt yngsta barns farmor till exempel, hon är ganska ung (56). Hon fick sitt äldsta barn när hon var 23, han är 33 nu och pappa till min yngsta. Hennes yngsta är son (min sons farbror) är bara 19. Hon är världens bästa farmor men hon jobbar väldigt mycket. När hennes yngsta son som hon fick när hon var 36-37 får barn har hon kanske hunnit gå i pension och har mer tid med hans barn. Så det finns både fördelar och nackdelar med unga eller gamla mor- och farföräldrar. 

Och så vet man ju aldrig hur länge nån lever .. tyvärr är det ju så. Generellt lever vi längre nu men jag kan dö imorgon och då får mina kommande barnbarn aldrig träffa mig.. så jag tror inte man ska tänka så. 38 är inte väldigt gammalt, det är många som får barn då. Det är lite skillnad med män som skaffar barn när de är 80.. då kan man kanske prata om att det inte är så snällt mot barnet. 

Min yngsta som jag alltså fick när jag var 34 har förresten mormor, morfar, farmor och farfar plus pappas mormor , farfar (fast han bor i Gambia) och min farmor kvar :) 

Och nej det hade inte varit samma barn om du hade fått dom tidigare så det är absolut ingen mening att plåga dig själv och tänka så. Hade du fått barn när du var 28 hade du inte haft de barnen du har. Jag kan tänka tvärtom , att jag önskar att jag hade fått mitt första barn senare , att jag hade hunnit plugga klart, resa och en massa annat men då tänker jag just att det hade inte varit hon då och jag hade ju aldrig velat vara utan henne. 

Du får försöka landa i acceptans. 
Kan du rent konkret göra något IDAG över din ålder? Nej
Kan du rent konkret göra något IDAG över dina föräldrars ålder? Nej
Alltså är detta faktorer som du har exakt 0% att påverka.
De faller under kategorin "det blev som det blev".

Antingen kan man hamna i facket att man ser på precis allt som händer med negativa glasögon.
En kollegas barn tar studenten - man tänker - mina föräldrar kommer nog inte leva när XX tar studenten.
Man går på föräldramöte och upplever sig vara äldre än de andra - man tänker - fan vad unga alla är, vad jag är misslyckad som inte fixade en partner tidigare, jag kommer dö tidigare än dem.

Vill man hamna där? Det tror jag inte.

Så ta av dig dessa glasögon för de gör dig ingenting gott. Du är så gammal som du är och du har de barn du har. Inget annat betyder någonting. Du äger din situation och hur du hanterar den. 

Håller med dig.Det här kommer från en som har varit både väldigt ung och lite äldre mamma (fick äldsta när jag var 18 och yngsta när jag var 34,är 36 nu och inte helt uteslutet med en till om något eller några år). Att vara ung mamma var också väldigt jobbigt på föräldramöten . Kände mig ofta uttittad och utanför. Kanske det mesta satt i huvudet precis som när äldre mammor tycker det är pinsamt.

Mitt mellanbarn (som jag fick när jag var 28 och som är 8 nu) har en kompis från sin dansskola med en 52-åring mamma som fick henne när hon var 45 med hjälp av en donator. Det är inte så att jag eller nån annan tycker att hon är gammal eller misslyckad eller det är något fel med det.. Tvärtom har jag nästan varit lite avundsjuk på henne ibland för att hon har satsat mer på karriären och har det lite bättre ställt nu trots att hon är på ensamstående. Men inte på något dåligt sätt , unnar henne absolut det. 

Många är ju också både unga och lite äldre föräldrar som jag. Känner många som har fått sladdisar när de är äldre.. De är ju också äldre än många på förändramöten osv men tror ofta inte de tänker på det lika mycket som de som har fått sitt första barn sent. 

Tycker som du, vissa saker kan man helt enkelt inte göra något åt. Det är väldigt mycket med mitt liv som jag önskar att jag hade gjort annorlunda men man får helt enkelt försöka släppa det och fokusera på sånt man kan påverka.

Och man kan aldrig veta hur länge man lever , det man kan göra är väl att ta hand om sig själv så man har så bra förutsättningar som möjligt. Min sons farmor (som är en ganska ung farmor trots att jag fick sonen lite senare) hade rökt hela sitt liv men slutade strax efter att min son föddes.
Jag har också varit rökare förut. Sluta röka om man gör det, röra på sig , försöka äta hyfsat hälsosamt .. sen vet man som sagt aldrig ändå men då har man gjort vad man kan. 

Ingen tycker att en man som är 35 är gammal när han blir pappa. Eller en kvinna som får sitt sista barn då. Du var 38. Det är inte särskilt stor skillnad. 

Släpp de där tankarna. Dina barn får max tio år mindre med dig än andra barn får med sina mammor. Det är en droppe i havet. 

Jag var 40 när jag fick min son. Folk tycker jag var gammal, men säger inte ett pip om att mina bröder fick barn vid 38 och 39. Det är nämligen helt normalt?Ändå är det vi kvinnor som lever längre och blir friskare av att få barn sent. 

Det där begriper inte jag heller. Varför skulle det vara värre att ha en äldre mamma än en äldre pappa? Varför anses en 40-årig nybliven mamma vara gammal, men inte en 40-årig nybliven pappa? Vad är skillnaden? 

Extra konstigt är det, som du skriver, eftersom kvinnor ofta är friskare längre och lever något längre än män. 

Det finns fördelar och nackdelar med allt.

Jag fick mina två första barn när jag var 20 och 23 och mina föräldrar fick också mig i samma ålder så de blev morföräldrar i 40-årsåldern. Dvs mitt i karriären och efter att ha fått 4 barn varav bara jag var vuxen var de inte jättesugna på småbarn.

Sen fick jag en sladdis närmare 40. Nu är de däremot väldigt intresserade!

Precis. En mormor eller farfar i 50-årsåldern kommer troligtvis att leva längre, samt vara piggare och friskare, än en mormor eller farfar i 70-årsåldern. Men de senare har ofta mer tid för barnbarn. Är pensionärer, inte längre mitt uppe i sina egna yrkesliv.

Som du skriver, det finns fördelar med att vara ung förälder och det finns fördelar med att vara äldre förälder. 
En bekant fick sina första barn när hon var 23 och 26, samt en sladdis när hon var 37. Hon säger samma sak. Hennes föräldrar var yngre och piggare med de äldre barnbarnen, men hade mer tid för sladdisen.

Tack för svar hörni.Jag vet ju att jag inte kan göra något åt det och jag försöker göra det bästa jag kan. Men det är en sorg hos mig, för jag vet ju hur aktiva mina föräldrar var för 10 år sedan och hur mkt svårare de har nu. I min idealvärld hade jag velat att de skulle ha fått de 10 åren med barnbarn.

Jag hittade en väldigt bra pappa åt mina barn, det är jag glad för. Och mina föräldrar fick uppleva det. Så allt är inte deppigt såklart, men det är bitterljuvt också.