Karriär och familj, ok att ändras?
Vet inte helt vad jag vill med tråden mer än att få lite input och tankar.
Är ett par år över 40 och har sent i livet fått två barn. Innan jag fick barn var jag nog vad många såg en sån kvinna som inte var en familjekvinna, reste massor, jobbade och skaffade mig ett avancerat jobb som lätt skulle gå att jobba 60 h i veckan på, köpte mkt mat ute etc. Jag prioriterade mig själv mycket också med skönhetsbehandlingar, många h på gymmet och att uppfylla drömmar.
Så kom barnen tätt när jag var i gränslandet mot 40 år. Och jag vet inte, men något i mig ändrades. Jag har haft svårt att sedan hitta samma driv i jobbet, utan jag vill maximera timmarna jag har med barnen. Innan barnen kom hade jag en lista på ouppfyllda drömmar om resor och liknande - som nu känts irrelevant. Jag vill hellre ge mig ut i skogen med barnen än flyga till andra sidan jorden och se något storslaget.
Har märkt att folk reagerar på detta, att jag förändrats så mycket och en del verkar anse att jag givit upp mig själv. Men jag vet inte, jag känner mig ju rätt ändras i grunden. En del av mig kan sakna att ha stora drömmar för egen del - men samtidigt finns inte längtan kvar där som den gjorde innan barnen kom.
Någon annan som upplevt detta? Hur blev det för er, kom det tillbaka när barnen blev äldre? Jag vill ju ge mina barn allt, samtidigt som jag vill visa dem på allt det storslagna som man också kan uppleva (som jag gjorde innan de kom och älskade). Vill inte minska deras vyer heller.
Reagerar folk verkligen på att man får andra prioriteringar som småbarnsförälder? Det är väl tvärtom rätt naturligt.
Jag reste också mycket mellan 20 och 30, jobbade delvis utomlands men hade inga avancerade jobb. Strax före 30 flyttade jag hem till Sverige, utbildade mig, fick ett mer kvalificerat jobb, gifte mig och fick två barn några år före 40.
Jag känner inget behov av att flänga runt i världen längre och barn har inget behov av att resa kors och tvärs. Det är inte fel att göra det, men barn har andra behov. Världen kan de se när de blir vuxna, om de själva vill. Våra barn är 11 nu och har varit i några länder, dock inte utanför Europa. Vi har råd och möjlighet att resa, men prioriterar annat. Jag var inte själv utomlands så mycket under uppväxten, men desto mer i vuxen ålder.
Däremot gör jag gärna längre resor igen när barnen är äldre och mer självgående. Det finns många länder och platser jag gärna skulle besöka, men det kan vänta. De senaste åren har jag varit fullt nöjd med att kunna ägna mer tid åt mitt skrivande och andra hobbies, något som var svårt att hinna med under småbarnsåren. Det är viktigt att inte glömma bort sig själv, och ju äldre barnen blir, desto mer tid får man oftast till annat.