Jag är orimligt nojig när 9-åringen är på läger. Hur ska jag bli av med katastroftankarna?

Mitt barn är snart 10 år och lever i princip för scouterna. Han har varit med där i snart 2 år och åker på fyra övernattningar per år, trots det kan jag inte vänja mig vid att han åker iväg. Är det dagtid är det inga problem, men vid övernattningar så blir jag är orimligt nojig på ett plan som inte känns sunt.

Han åkte ikväll och kommer hem på söndag eftermiddag. Jag har kollat packningen 1 miljon gånger men har ändå katastroftankar kring att han (läs jag) har glömt packa ner något viktigt. Jag är skiträdd för att han ska skada sig (jag vet att ledarna är kanonbra om det skulle hända - förra lägret kom han hem med bandage över hela handen eftersom han skurit sig i tummen, men såret var väldigt rent och fint) De har plockat fästingar på honom och hjälpt honom med massor av saker, men ändå kan jag inte sova eller äta eller göra någonting när han är borta, eftersom hela jag är full av katastroftankar.

Min man tycker att det är apjobbigt. Han vill att vi ska hitta på något kul, men jag kan inte slappna av. Jag vet att jag är orimligt och överdrivet nojig, men kan heller inte sluta vara så fruktansvärt orolig. Hur gör man för att bli av med katastroftankarna i sådana här lägen?