Konstiga känslor efter att ha fått reda på barnets kön

Hur kan man vara så inställd på att det ska bli en viss person? Man vet ju att det är en 50/50 chans oftast; är det matematiken som brister?

Ge det några dagar, det går nog over.

Tack för alla era kommentarer!

Speciellt intressant med er som dömer och har fastlagda teorier om mina känslor utan att ens ha frågat mig om vad jag önskade och varför. 

Min mamma är bipolär och min man har många kvinnor med NPF-diagnoser i sin släkt. Jag har, troligtvis med anledning av relationen till min mamma haft lite svåra relationer med kvinnor hela mitt liv. Jag hade en bild av att vi skulle få en son, förhoppningsvis lik min man som är den tryggaste och mognaste människa jag träffat. Vi fick reda på att vi får en dotter och ja, det väckte olika känslor när jag precis fått resultatet. Jag har nu fått smälta det, pratat med min make och en nära väninna och känner att känslorna jag hade igår har försvunnit.

Efter några av era, enligt mig, fördomsfulla och förminskande kommentarer googlade jag lite igår och hittade bland annat en undersökning som Aftonbladet gjort där 53 procent av deras kvinnliga läsare sagt att kön inte spelade någon roll när de väntade barn medan 47 procent hade önskemål om ett speciellt kön (flest önskade döttrar) Även hos männen var det cirka 50 procent som var utan önskemål och andra 50 procenten hoppades på ett särskilt kön (flest önskade en son). https://www.aftonbladet.se/relationer/a/rLlbWK/pojke-eller-flicka-nu-vill-vi-valja

Det betyder alltså att ungefär varannan förälder har önskemål om ett särskilt kön när de ska få barn. Jag har väldigt svårt att tro att alla dessa människor är omogna, ser sina barn som accesparer eller vill ha en mini-me som de kan klä upp som dockor eller allt vad ni skriver. Att ha särskilda önskemål kan vara kopplat till vadsomhelst, vilket kön man kommit bäst överens med under sitt liv, sina egna relationer med föräldrar och syskon, att man redan har en pojke eller flicka (de allra flesta svenska föräldrar önskar sig en pojke och en flicka). Alla trådar jag läst landar ändå i samma känsla när de väl fått smälta resultatet och träffa sitt barn: de älskar detta barn mest av allt och skulle inte vilja byta det mot någon annan i världen. 

Nästa gång ber jag er att hellre ställa nyfikna frågor om ni undrar över något istället för att komma med anklagande och förminskande kommentarer till en person som uppenbarligen redan skäms och känner sig obekväm med sina känslor. Att det inte är PK att ha önskemål om kön hade jag redan förstått men om hälften av oss har det borde det inte vara så många moralkakor och fördomsfulla teorier som delas ut.

I övrigt vill jag tacka alla er förstående och inkännande människor på familjeliv, det blir verkligen en tröst att veta att det finns så fina människor därute som är beredda att skänka lite klokhet och stöd till helt okända människor :) Tack!