Konstiga känslor efter att ha fått reda på barnets kön

Jag valde aktivt att inte ta reda på kön då jag var rädd för att jag skulle bli besviken om det skulle vara en pojke. Barnmorskan hade också sagt att det var pojkljud närmande lyssnade på hjärtat. Ställde mig helt in på det, att så blev det, hade en pojke sedan innan och skulle därmed få två pojkar. Det jag mest va rädd för var just att jag skulle bli besviken för det är säkert bland de värsta man känna inför sitt barn. Hade ett samtal med Gud innan förlossningen (planerat snitt) om att jag nu inte skulle bli besviken när jag skulle se min son.

Så inställd var jag på en pojk och döm om min förmåga när de säger att jag fått en flicka. Det blev nästan lite av en chock men naturligtvis väldigt roligt. Tyvärr blev det inte fler barn för mig men hade gärna haft en pojke eller flicka till.

Det kan jag ju inte svara på men jag vill ju tro att jag blivit glad ändå. För mig var det väl mer en önskan om att jag ville ha en dotter, inte att jag inte ville ha en son. Det hade väl blivit mer acceptans på att det blev ingen flicka, (överhuvudtaget). Jag är inte den som skulle skaffa ett till barn pga önskan om ett kön om du förstår hur jag menar. Idag kan jag ärligt talat säga att det inte spelar nån roll om jag mot alla odds skulle få barn igen (är 42). Jag kände heller ingen besvikelse för min son som jag fick först, tvärtom det var absolut den lyckligaste dagen i mitt liv.

Ja absolut men man kan ju inte rå för hur man känner, som sagt var ju det sista jag ville känna var nån sorts besvikelse, och jag vill ju gärna tro att att jag enbart känt lycka när jag väl hade fått min pojke (som nu var flicka) men det vet jag ju inte. Säger bara att jag kan relatera till hur man kan känna, det är ju liksom inget riktigt val hur man känner hur fel man än kan tycka det är,