Alltså jag och andra på företaget blir irriterade på dessa svikare som jobbar hemifrån medan alla andra jobbar på kontoret. De känns som främmande personer, de beter sig inte ens som kollegor längre. De hälsar inte och drar hem så fort som möjligt. De förstör gemenskapen och bidrar till en dålig stämning. Jag får lust att ge dem en utskällning. Vad tycker ni?
Men alltså, om arbetet är ordnat så att du får ta deras jobb för att de får mindre gjort hemma, så ska du tala med din chef om det. Men annars har du inte med det att göra.
Jag arbetar också hemifrån, i mitt fall är det dock så att nästan alla gör det, så det är det normala. Firman tjänar ju också på det i och med att de kan ha mindre lokaler, och datorer och internetuppkoppling står vi för själva. Så det är inget problem med kollegorna - som jag överhuvudtaget inte känner, fast jag planerar faktiskt att gå på nästa "aftonträff". Detta är dock frivilligt, det är mer en social grej.
Dock stöter jag på fördomar och ovilja av ANDRA människor, och det tycker jag är märkligt: "man mår bra av att komma ut bland folk", "man mår bra av det sociala på arbetsplatsen", "det är inte bra att bara vara hemma" o.s.v.. Vad angår det dom, och vad vet de om var JAG mår bäst? Jag har en hel del tråkiga minnen från olika arbetsplatser, av olika konflikter och till och med trakasserier i ungdomen. Jag är så glad att jag slipper sådant nu, och ändå kan tjäna de pengar jag måste tjäna. Livet är kort.
Dessutom skulle samma människor aldrig gå fram till någon invandrad mångbarnsfamilj där varken mamman eller pappan yrkesarbetar överhuvudtaget, och säga: "man mår bra av att komma ut bland folk", "man mår bra av det sociala på arbetsplatsen", "det är inte bra att bara vara hemma" etc.. Då går det bra.