Vigselring

* eller borgerligt. 

Roligt med någon som inte är som en inmurad stofil och gläfser om att man minsann måste gifta sig efter man förlovat sig. *tumme upp*

Nej det finns det inte. Man gör förstås som man vill, men det är INTE någon etablerad tradition på något sätt, utan det är fel. Jag gillar inte att folk urvattnar traditioner på det sättet, för det gör ju en förlovning - och en förlovningsring - mindre "tung", mindre värdefull även för alla andra, som tänker följa traditionen och faktiskt gifta sig inom ett år.

Om ni inte redan är förlovade, så är det en förlovningsring du ska ge henne först och främst. Denna överlämnas när hon har svarat ja på ditt frieri (OM hon gör det ). Du frågar henne: "vill du gifta dig med mig?", och om hon då svarar ja, så är ni förlovade. Sedan trär du ringen på hennes vänstra ringfinger. Att gå ner på ena knäet vid frieri är egentligen en amerikansk tradition, inte en svensk, men många kvinnor har sett detta i så många amerikanska filmer, att de uppskattar det och till och med förväntar sig det. 

"Stockholmsäktenskapen" var en mycket marginell företeelse, och det var aldrig en etablerad eller accepterad företeelse. Det gällde bara en del fattiga fabriksarbeterskor vars karlar inte hade något arv att bry sig om ändå, samt även några bohemiska kvinnor i konstnärskretsar.

 

Det var signaturen Sextiotalist som älskade att tjata om detta i åratal, men som sagt - det är inte sant. Att vissa sedan själva ville tro att deras samlevnadsförhållanden var finare än andras, för att de bar en ring som inte betydde något, ändrar inte på det. 

Det har i alla fall aldrig accepterats av prästerskapet och folk i allmänhet. Dessa kvinnor var ändå så kallade "fallna kvinnor" och deras barn var lika mycket "horungar" eller "bastarder". En ring hjälpte ingenting - vilket är ganska självklart egentligen, vem som helst kan ju köpa en ring och ta på sig den. Skulle vara märkligt om den gav juridiska rättigheter till arv, äkta börd-status o.s.v..

...och sedan måste du sluta tro på att allt som är tryckt i bokform är sant! Vi lever i ett samhälle där s.k. forskare får igenom de mest knasiga teser, bara de stämmer med den rådande tidsandan. D.v.s. i det här fallet feminismen. Det finns även forskare som har "bevisat" att homoäktenskap och -familjer har förekommit och varit fullt accepterade i alla tider. DET är inte heller sant. 

Jag tycker att du ska läsa lite litteratur som skrevs VID DEN TIDEN, för att få reda på vilka attityder som var gängse då. Inte vad någon modern forskare påstår. Sanningen är den, att det var en katastrof att föda barn utan att vara gift, ända fram till mitten av 1960-talet.

Fruar slog till och med ut sina ringar när fingrarna svullnade under graviditeten, för att inte någon på BB skulle tro att de var ogifta mödrar... Och personalen titulerade även de ogifta kvinnorna med "fru" + efternamn, för att de inte skulle behöva skämmas inför fruarna som de delade sal med. Flickor från bättre familjer skickades fortfarande bort till speciella mödrahem i mitten av 1960-talet, för att föda barnen där - sedan adopterades barnen bort direkt. Grannarna och släkten fick tro att flickan befann sig i Frankrike för att bättra på sin franska, eller bodde hos sin sjuka farmor för att hjälpa henne, eller något liknande.

Att samboförhållanden skulle ha varit accepterade runt sekelskiftet 1900, bara kvinnan hade på sig en låtsasförlovningsring, är alltså bara trams. Detta var något som började runt 1970, med ABBA och popkulturen.

Och runt sekelskiftet var det många framförallt  i Stockholm som levde i stockholmsäktenskap vilket accepterades av många fast inte alla. 

Och levt med en man ändå? Det fanns inga säkra preventivmedel då, och du och dina barn skulle ha fått massor av skit för detta. Jag tror du hade gift dig till slut ändå... För övrigt är jag ganska säker på att det redan vid denna tid var möjligt att skriva äktenskapsförord, och även att föräldrarna kunde skriva i sitt testamente att barnens (även gifta döttrar) arv skulle vara deras enskilda egendom. Då kom maken inte åt dessa tillgångar. 

Men då var det ju det faktum att paret varit hos prästen och sagt att ett barn avlats under äktenskapslöfte som gjorde skillnaden - alltså så att barnet blev "trolovningsbarn" med vissa rättigheter. Inte om kvinnan bar en ring på fingret, eller inte. Jag kan tänka mig att man i de klasser där detta förekom hellre köpte mat eller brännvin för den summan, som en guldring skulle ha kostat.

Det skrev jag ju redan, att det berodde på att fadern hade varit med till prästen och yttrat att barnet avlats under äktenskapslöfte. Han tog alltså på sig ansvaret. Det fanns dock en skillnad, om jag inte missminner mig alldeles, mot barn födda inom äktenskap, nämligen att trolovningsbarnen enbart ärvde sin far som individ. Inte sina övriga släktingar på hans sida (t.ex. farföräldrar), om fadern var bortgången. De hörde nämligen inte till släkten. 

 

...som sagt: det gick även att påstå det efteråt (när barnet var fött) och skriva under papperen då.