Kriterier för att bli inlåst inom psykiatrin?

Jag ska förklara lite om hur det fungerar med tvångsvård inom psykiatrin.

Tvångsvård bygger på att tre olika förutsättningar är uppfyllda. Den första är att patienten ska ha, eller att det finns en misstanke om, "allvarlig psykisk störning". Kraftig självmordsrisk kan vara en grund för detta, men annars kan det röra sig om psykos, mani, djup depression eller svår ätstörning. Att vara en lite udda typ som mår dåligt och kanske har svårt att få till relationer med andra människor och svårt att funka bra på arbetsplatser eller nåt sånt är inte "allvarlig psykisk störning" i lagens mening, även om det kan vara nog så plågsamt för individen som är drabbad.

Den andra förutsättningen är att det ska finnas ett "oundgängligt behov" av att vårdas inneliggande på en psykiatrisk avdelning. Dvs. det måste finnas ett skäl till att det vården är helt nödvändig och att vården inte kan ges på annat sätt än om personen är inlagd på en sjukvårdsavdelning. Detta brukar handla dels om t.ex. att förhindra självmord, men också att behandla psykos eller mani (hos någon som inte vill få sådan behandling och inte kommer att ta medicinerna om personen inte är inne på en avdelning) eller kanske att man måste ge någon näring för att de håller på att dö av svält.

Den tredje förutsättningen är att patienten inte vill ta emot den vård som erbjuds, eller att personen på grund av sitt psykiska tillstånd bedöms inte kunna fatta ett informerat beslut om den saken. Detta brukar gälla människor som är så väldigt sjuka att de inte kan kan förstå vad som är bäst för dem själva, t.ex. igen då en person med svår ätstörning och bmi på 11 som håller på att svälta ihjäl men inte själv förstår det och inte går med på att stanna kvar på sjukhuset.

För din del så är du remitterad för utredningar av misstänkt antisocial problematik och problematiskt sexliv. Antisocialt personlighetssyndrom är ganska vanligt men det är absolut ingenting som man tvångsvårdar någon för. Att de vill träffa dig på plats innebär ju att de bedömer det rimligt att anta att dina problem är av sådan art och grad att de faller inom specialistpsykiatrins ansvar, och att de vill träffa dig på plats för att göra en bedömning av dina problem och hur de kan hjälpa dig.

Ha det varit ett läge för tvångsvård, t.ex. att man hade misstänkt att du hade en psykossjukdom, så hade man inte skrivit sådär på remissen och om man var väldigt oroad så hade den remitterande läkaren själv skrivit ett så kallat vårdintyg och ordnat så att polisen hämtade dig till psykiatriska akutmottagningen.

Så nej, jag ser ingenting här som du behöver oroa dig för.

Egentligen är det så att man inte ska kunna tvångsvårda någon som vill ta sitt liv utan att ha någon allvarlig psykisk störning. Att vilja avsluta livet för att man har en väldigt svår situation på olika sätt ska inte likställas med allvarlig psykisk störning, utan det behöver egentligen finnas en sådan (t.ex. då djup depression) som är anledningen till självmordstankarna.

I praktiken är det dock svårare för vi har ju detta med att sjukvården, och i synnerhet den sista (ofta läkaren) som träffar en patient på något sätt kan hållas ansvarig för om patienten tar sitt liv. Det systemet är väl egentligen bra på många sätt, för det bidrar ju till att vi tar självmordsrisk på stort allvar. Men ibland kan det tyvärr leda till att patienter blir tvångsomhändertagna för att enstaka läkare är rädda och inte vågar fatta det lite svåra beslutet att låta en patient återgå till hemmet trots att man bedömer det som en hög risk för självmord. Det är ju så mycket lättare att tvångsomhänderta en patient i en sådan situation än att leva med att man har det på sitt ansvar att någon dör och att man hade kunnat förhindra det, och dessutom riskera kritik från IVO för att man inte gjort vad man kunde för att förhindra självmordet.

Men med det sagt tycker jag ändå att vi oftast är bra på att inte använda tvångsvården på det sättet. Jag har haft några patienter som varit fast beslutna att de ska ta livet av sig av något skäl som låter, ja inte direkt rimligt men begripligt. Och de har inte blivit tvångsvårdade, åtminstone under den tid som de varit mina patienter (och ingen av dem suiciderade under tiden de var mina patienter heller, vet inte hur det gick sen).