Ointresserad/offermentalitet

Finns det någon anledning som gör att du skulle vara kvar?
Utifrån din text låter det som en no brainer.

Ja, håller med. Men sånt är säkert svårt att inse när man är mitt uppe i det.

Hur var det när hon flyttade från dig ts? Fick du inte en annan syn på saken?

Jag tänker så här, att hon kommer inte att ändra sig, så om du väljer att fortsätta med henne så väljer du en kvinna som har många bra sidor men som har negativt tankesätt och aldrig kommer att bli den varma och engagerade extra-vuxna till din son. Uppväger de positiva sidorna det? Kan du acceptera henne för den hon är, och kompromissa bort det andra? 

Det kan så klart hända att hon ändrar sig, men min poäng är att att man inte ska utgå från att ens partner ändrar beteende eller personlighet, utan ta personen med det goda och det dåliga. 

Ditt barn är viktigare än hennes bästa sidor :) 

Låter inte värt att hålla fast vid. Om ni får gemensamma barn kommer klyftan till ditt barn bara öka.

Ditt barn förtjänar dig när du mår som bäst. Barn känner att nåt är snett när vuxna som inte möter dem på ett bra sätt. 

Det låter tyvärr som hon har fastnat i sin egen negativitet.

Jag har en sån vän och den umgås man med i små doser, om man inte vill bli helt matt och deppig själv.

Jag hade inte valt att försöka leva med en sådan person varje dag.

Det är ditt barn, inte hennes.

Men gör slut, du kanske hittar någon annan som vill ta sig an andras ungar för hon är uppenbarligen inte vad du sökte.

Tack för svar! 
Vi har aldrig bott ihop. Just för att jag inte känner att hon ser bra på min son. Även om hon säger att hon tycker så mycket om honom.

Men hon har blivit väldigt irriterad när jag fokuserar på honom om han behöver det för att "jag inte ser hennes behov".

Då har jag ändå försökt allt jag kan. Och det har varit mycket sånt. Nästan lite svartsjuka.

Det jag reagerar på, är att du skriver att hon vill ha egna barn, och söker familjelivet. Det tycker jag inte, av det som framgår av din text. Hon låter snarare kylig. Och reserverad emot din son. Det låter inte som urtypen, om jag säger så.

Som jag sagt tidigare, jag brukar se dessa trådar rätt ofta. Och i majoriteten av fallen är det alltid något problem. Som frivilligt barnfri man själv. Dejtar jag inte några kvinnor med barn. Och samma med mina kvinnliga frivilligt barnfria vänner. Dom dejtar inte män med barn. Just av den anledningen att det blir problem.

Du får väl göra slut med denna kvinna, och skaffa en kvinna som redan har barn. Eller är du en av dom där med barn, som vill äta kakan och ha den kvar. Du vill bara dejta kvinnor utan barn. Jag tror det skulle gå betydligt bättre med någon som redan har barn. Alternativt någon som verkligen vill ha egna barn rätt omgående. 

Ni är inte kompatibla, om jag uttrycker det så. Dessutom kan det inte vara nyttigt för ditt barn. Att umgås med en sådan pass negativ människa. Låter som hon har problem, som hon behöver ta tag i först. Så hon kan gå in i en relation, på ett mer hälsosamt sätt. För bådas skull. Livet går visserligen upp och ner. Men ingen, ingen helt ärligt. Orkar med någons om ständigt pratar om det negativa. Det är inte realistiskt att förvänta sig det. Det borde hon förstå någonstans.

Tack för svar. Nej, jag är absolut inte en sån. Jag tycker jättemycket om barn och har dejtat kvinnor med barn vilket jag gärna gör.

Absolut, men det är väl samtidigt inte för mycket begärt att förvänta sig från den som går in i en relation med någon som har barn, att åtminstone visa artighet och hyfs.

Jag vill inte ha en bonusmamma till honom, han har redan en fantastisk mamma. Snarare en trygg och stabil vuxen som är rolig att vara med.

INGEN lyckas förändra hela sin grundpersonlighet på två månader! Hade vi snackat ett år så hade jag väl inte sagt samma sak, men hon talar utifrån desperation och inget annat. Det är inte sant, hur mycket hon än vill tro på det!

Lämna den där negativa människan bakom dig och gå vidare med livet.

Vanlig artighet och hyfs behöver inte alls innehålla sprallighet och att prata med någon om allt och inget.

För dig och din sons skull, dumpa. 
Du vet ju hur hon varit, varför skulle hon plötsligt kunna ändra sig även om hon vill? 

Du måste kunna erbjuda din son en vuxen som är trevlig mot honom, någon som visar lite intresse och är glad och lättsam.