Efter att ha läst alla era svar och reflekterat över det här ämnet känner jag att jag kanske behöver tänka om lite. Det har varit givande att läsa era tankar och se att så många känner igen sig, men samtidigt landar jag i att det nog är så här det ser ut i många fall. Och kanske är det något jag bara måste förhålla mig till på ett nytt sätt.
Jag har alltid haft en förmåga att se och möta andra människor. Jag tycker om att lyssna, bekräfta och försöka förstå deras perspektiv. Det är något som känns naturligt för mig och som jag tycker är viktigt i alla relationer. Men jag börjar inse att det kanske inte är lika naturligt för alla. Många samtal blir ensidiga, och vissa relationer verkar helt enkelt sakna den ömsesidighet jag letar efter. Hur mycket energi jag än lägger på att försöka möta någon där de är, så leder det ibland ingenstans.
Jag tycker fortfarande att det är tråkigt, men kanske handlar det om att acceptera att det är så här och istället fokusera på vad jag själv kan göra.
En sak jag har börjat fundera på är att sätta gränser, inte bara för vilka relationer jag lägger energi på, utan också direkt i samtal som känns obalanserade. Jag tror det är okej att avbryta någon när deras monolog pågår för länge, särskilt om det börjar kännas som att de inte är intresserade av en dialog. Det kan låta så enkelt som: 'Jag hör vad du säger, men jag skulle också vilja dela något från min sida.' Eller: 'Jag tycker det här är intressant, men kan vi prata lite om det jag tog upp tidigare?'
För mig handlar det om att inte bara sitta och vänta på att samtalet ska bli bättre av sig självt, utan att aktivt styra det i en riktning där jag också känner mig hörd. Jag tror att det är en viktig del av att skapa balans och undvika att samtal bara blir en envägskommunikation.
Samtidigt måste jag nog acceptera att alla inte är intresserade av att ha djupa eller balanserade samtal, och att det är okej. Det handlar kanske inte om att försöka förändra andra, utan om att lägga min energi på de relationer där det finns ett ömsesidigt intresse att mötas.
Det här är en process för mig, men jag börjar känna att jag kanske kan hitta ett sätt att förhålla mig till det här som känns bättre. Jag är nyfiken på hur ni tänker ? har ni också märkt att vissa samtal eller relationer inte går att förändra? Och hur gör ni för att sätta ramar och gränser som fungerar för er?
