Är sanningen relativ?
Jag tänker på det ungefär så här:
Jag betraktar det som ett faktum att det finns en materiell verklighet. Våra sätt att få kunskap om denna verklighet är visserligen inte perfekta, och kanske kan vi aldrig nå någon kunskap som är så säker att den motstår vissa filosofers försök att punktera den, men i praktiken är det ganska mycket vi ändå kan betrakta som säker kunskap om den materiella verkligheten. När vi går bortom vardaglig kunskap så är den materiella verkligheten huvudsakligen den empiriska, kvantitativa forskningens domän och även om det finns alla möjliga problem med vetenskapen som institution så för den oss ändå närmare denna sorts sanning om den materiella världen. Här är alltså mitt svar ett att nej, sanningen är inte relativ men vi får acceptera att vi inte kan nå någon fullständig sanning och därför ha ett visst mått av ödmjukhet inför detta.
Men utöver den materiella verkligheten finns också en social verklighet där vi som kommunikativa varelser (särskilt genom språket) ger olika händelser, fenomen och upplevelser betydelse. Här är sanningsbegreppet inte lika tydligt. När det gäller exemplet med våldtäkt så finns det ju en slags sanning som är den juridiska sanningen, dvs. huruvida en viss händelse rätteligen skulle betraktas som en våldtäkt av en domstol som hade all fakta tillgänglig, så i den meningen är sanningen inte relativ. Men vad som definieras som våldtäkt är ju bestämt av oss som kollektiv. Definitionen ser olika ut i olika kulturer och över olika tider, och det är ju för att våldtäkt tillhör den sociala verkligheten. Jag tycker alltså inte att det finns någon objektiv sanning om vad våldtäkt egentligen är, utan jag ser det som en kategorisering vi skapar socialt och som fyller vissa syften (t.ex. moraliska och juridiska syften). På det sättet är ju, tänker jag, hela den sociala verkligheten egentligen relativ även om jag och vi alla uppfattar den som nästan lika objektivt verklig som den materiella verkligheten. Men det relativa innebär inte, åtminstone inte för mig, att allting blir subjektivt, för vi rör oss ju hela tiden inom ett socialt system. Den sociala verkligheten är ju inte en individuell verklighet, utan fenomenet bygger på att det är en intersubjektiv, inte en subjektiv, verklighet.
Jag är en stark motståndare till att idén att den som känner sig kränkt och utsatt per definition äger makten över att definiera händelsen. Att den sociala verkligheten är relativ i någon bemärkelse innebär inte att var och en kan skapa sin egen verklighet, och att alla då måste anpassa sig efter det. Tvärtom behöver man ju i de flesta lägen anpassa sig efter vår gemensamt skapade sociala verklighet.