Vi som gjort abort!

Hej!

Jag är rädd för att jag kommer att stöta mig med någon när jag skriver detta inlägg, men jag har med åren lärt mig att livet är aldrig rättvist. Vissa (bl a nära vänner till mig) har jättesvårt att bli gravida och måste genomgå behandling efter behandling för att lyckas, en del måste genomlida missfall osv, medan andra (såsom mig själv) har väldigt lätt för att bli gravid. Så ser livet ut, hur orättvist det än må vara.

Jag har gjort tre aborter:

den första gjorde jag 1995 och då höll jag på med min utbildning och kände att tiden inte var rätt.

den andra gjorde jag 1997 och då hade jag precis träffat min man och var inte alls säker på att förhållandet var rätt (vilket det sen har visat sig att det var då vi numera är lyckligt gifta.

den tredje gjorde jag 2000 och det var det svåraste beslutet. Jag och min sambo hade varit ihop i fyra år, båda jobbade och det fanns egentligen inte något att binda upp beslutet på förutom att det inte kändes rätt.

Alla mina aborter har varit relativt lätta och jag har aldrig känt att någon har tvingat mig till beslutet. Jag har haft stöd från mina nära och kära och beslutet har varit mitt. Av mina tre aborter har jag bara ångrat den sista och det gjorde jag inte så länge, för redan ett halvt år senare blev jag gravid igen och då insåg jag att ödet vill att vi ska bli föräldrar och nio månader senare kom Emmy.

Sedan hon kom (och sen fyra år senare hennes lillebror Isak) har jag inte tänkt speciellt mycket på mina aborter. Jag älskar mina två barn över allt annat och jag vet att jag gjorde rätt beslut.

Visst kan tanken ibland komma att "tänk, vi skulle kunna ha ett barn som snart skulle fylla tio" osv, men så kommer barnen och ger mig en dunderkram och jag är tillbaka i verkligheten. Den verklighet som jag nu lever i.

// Anna