Vi som gjort abort!

Nu har det gått precis en månad sen min abort. Ett beslut som var lätt att fatta men otroligt mycket svårare att leva med... Har alltid, alltid, sagt att om vi blir oplanerat gravid så ska vi behålla barnet, vi vet ju att vi vill ha barn, att det är en familj man längtar efter...
men sen när det lilla sträcket oplanerat uppenbarade sig på stickan så är det bara panik som infinner sig. Inget lyckorus, ingen nyfikenhet.... Bara panik och rädsla. Jag som precis börjat min utbildning, och min sambo som jobbar men inte tjänar så mycket och är ganska rådvill vad han vill göra egentligen. Vi skulle ju resa och allt det där...
Så här i efterhand så tror jag att man hade kunnat lugna sig, försökt förstå att paniken går över, att lyckan kommer... Det är det svåra att leva med. Plus att man känner sig så tom, bokstavligen tom inombords. Och rädslan för ens egna känslor. Varför ville jag inte? Vaför ville han inte? Tänk om det kommer kännas likadant nästa gång....?? Om det tyder på någon brist i förhållandet? Visst, jag ville nog inte ha barn nu, men jag kan inte låta bli att innerst inne ändå känna mig sårad över att han inte heller ville. Hur ska man komma över det, förlåta sig själv och sin partner?