Två-åring som är "duktig" på teoretiska saker men inte klarar samspel med andra barn.

Kanske det. Känns bara som att han är "värstingen" på öppna förskolan. Och i kombination med hans kunskaper i andra områden tänkte jag att det kanske kunde tyda på någon diagnos. Känns som det skulle vara skönt att ha något att "skylla på" och inte behöva känna sig som en dålig förälder jämt..

Diagnoser är inget man ska skylla på. Det är inte anledningen till att de sätts. Man är inte en dålig förälder för att ens barn är lite vild/ har svårt att dela med sig/knuffas. Man är en dålig förälder om man inte försöker hjälpa sitt barn till rätta men det gör ni ju.

Det är möjligt att din son kan få en diagnos om några år men det är också möjligt att han växer ikapp där han brister( om han ens gör det).

Han låter som en ljuvlig liten pojke största delen av tiden!

Jag känner igen det också..... vi gick länge på vad de sa, men krävde till sist en professionell bedömning. Ett besök hos en erfaren barnpsykolog kan vara en bra början. Om ni bor i en större stad, finns möjlighet att själv ta kontakt med barnhabiliteringen eller dylikt. 

Barn har ju inte sällan perioder då de inte går så bra ihop med andra barn. Min äldsta gjorde inte det i den åldern. Där i 2-3-årsåldern är ju värsta "Min-mitt-och-jag"-perioden. Vi undvek under en period situationer han inte kunde hantera...som ÖF. Jag skulle inte dra för höga växlar av en 2-åring som inte vill dela med sig . Det viktiga är ju om man har ett barn som kan bli våldsam att punktmarkera så att man direkt kan föregå och hindra. Tydligt markera vad som inte är ok genom att just hindra och lyfta bort. Jag har som sagt tre barn och två av dem hade perioder i den åldern då vi fick punktmarkera och då de kunde vara våldsamma. De är idag 6 respektive 7 år och de har aldrig hamnat i konflikt i skolan eller förskolan (började sent) och gör inte en fluga förnär. I er situation hade jag valt att leka/umgås med jämnåriga barn utomhus (färre "den är min"-saker) och med enbart något barn. Lättare att hantera för barnet. Bara en annan som man inte känner eller förstår eller riktigt vet hur man ska möta att förhålla sig till. Lättare som förälder att vara med och visa som föredöme hur man löser olika situationer. Så tänker jag . Tokigt att förvänta sig att så små barn ska veta hur man möter sociala situationer. Jag hade 10-åringar som flög på varandra i kön till maten i fredags....för att de helt enkelt saknade redskap och erfarenheter kring hur de skulle hantera situationen de ställdes inför. Och de var som sagt 8 år äldre . 2-åringar måste man konkret visa och lära.

Tycker inte alls ni ska känna er som dåliga föräldrar! Han verkar vara en väldigt intelligent och snäll pojke. Han verkar också vara viljestark och det kommer ha nytta av i framtiden! Att jag frågade hur ni hanterade när han knuffades var mest för att mina föräldrar löste de med att skrika och skuldbelägga mig, vilket så klart inte fungerade. Er son verkar ha en stark vilja bara och det är förståeligt att han inte kan styra det riktigt än. Och som många säger är 2-åringar ofta i en fas av ditt-mitt. Det är mycket bättre det än att han har en diagnos, faser är övergående men diagnoser har en tendens att hänga med resten av livet.

Vi var på kalas i går, där var tre pojkar i åldrarna 2,5 - 3 år. De ville leka med varandra hela tiden men det blev hela tiden bråk för att de ville ha samma sak, de brottades och knuffades eller så var det någon som bara smällde till någon av de andra utan orsak. Min son är 3,5 och han har varit likadan fram tills strax efter 3-årsdagen. Nu är det han som säger till de andra att man inte får slåss. Så just det där med att puttas och slåss tycker jag faktiskt låter väldigt normalt för en 2,5 årig kille. 

Skönt att höra. :) Bland kompisar och på öppna förskolan känns det som vi är ensamma med det här problemet.

Tack! Han är helt underbar faktiskt.

Irriterar mig väldigt mycket på ditt inlägg. Mest för att vi ofta får höra liknande när folk hör vår son läsa. "Tränar ni honom mycket på detta??" Tro mig, det gååår inte att tvinga vår son till något han inte vill! Engelska har han lärt sig på förskolan (de tyckte att eftersom han redan kunde alfabetet och siffrorna på svenska kunde de lära honom de engelska). Teckenspråksalfabetet har jag visat honom EN (!) gång och han lärde sig det direkt. I övrigt stannar han vid varje skylt och ljudar, det är inte vi som vill det utan han själv.

Går vi till djurparken ägnar han tiden åt att läsa på skyltarna medan vi försöker intressera honom för själva djuren. Är vi ute i skogen hittar han pinnar som ser ut som olika bokstäver och så räknar han kottar. Det är sån han är, inte vi som tvingar honom till det.

herregud, de är väl bara avundsjuka!

tänkte på det du sa om öppna förskolan....att han är en värsting där. Finns det många 2,5-åringar på er öppna förskola? Här är det extremt få barn äldre än 2 år på öf.

Jag tycker ni skall vara glada för att ni har en begåvad son! Det låter som att han är särbegåvad. Särbegåvade barn är ofta senare på den sociala delen. I Danmark har de speciella skolor för särbegåvade barn. Anledningen till detta är att de ofta inte passar in i vanliga skolor de skiljer sig för mycket från övriga mer normalbegåvade barn. I dessa speciella skolor får de dels teoretisk utbildning på deras nivå men också extra träning i det sociala.  Men nu är er son väldigt liten, jag tycker inte att man kan säga så mycket om ett barn på 2,5 år, ett så litet barn skall ju aldrig behöva vara ensamt med andra barn, det bör alltid vara en förälder eller pedagog med. Sen för att ge er råd framöver så är det väl att dels försöka se till att han stimuleras tillräckligt och inte blir uttråkad, samt att jobba mycket hemma med att utveckla hans sociala kompetens. Jag skulle också ta ett möte med förskolan och se om de kan hjälpa till lite extra med den sociala kompetensutvecklingen. Men särbegåvning är inte någon diagnos, det innebär att man är begåvad.