För att det är färre barn, lika med färre vuxna som hämtar och lämnar, samma dagmamma (för det mesta, det finns en "reserv" också som också barnet lär känna under inskolning.)

Såg bara fördelar, min yngsta var tyvärr tvungen att börja på dagis när han var fyra då dagmammorna avvecklades här då. Annars hade dagis inte varit aktuellt öht.

Att det är mindre barnantal har jag förstått. Men hur ser du på det pedagogiska?

Inga problem, snarare tvärtom då det är färre barn att ta hänsyn till.

Läroplanen ska vara vägledande även hos dagmamma.

Vi valde det till vårt första barn pga mindre barngrupp. Har upplevt större personligt engagemang också och blir ju inte samma personalomsättning som är vanligt. Bytte när vi flyttade, då passade det rätt bra med fler kompisar då vår dagmamma har ovanligt lite samarbete med andra.

Nackdelen är krångligare med vikarier.

I regel små barngrupper, lugn hemmiljö, stark anknytning till en vuxen som dessutom kan ha liknande syn på saker som föräldrarna anser är viktiga (plastfritt hem, ute mycket, specifik kost...). Jag kan se många orsaker till att vilja ha sitt lilla barn i en sådan miljö.

Jag var hemma med mitt barn till tre års ålder och fick sedan plats på en liten förskola som vi trivdes väldigt, väldigt bra med. Små barngrupper, engagerad personal, behaglig miljö, mycket utevistelse, härlig pedagogisk verksamhet osv. Ett stenkast bort låg en stor (typ 150 barn) förskola med väldigt stora barngrupper, hög omsättning av personal, alltid hög ljudnivå när man gick förbi, stökig stämning. De föräldrar som haft sina barn där men flyttat hade få bra saker att säga om förskolan, även om ingenting var dåligt nog att anmäla. Otrevlig miljö att befinna sig i bara. Stressig, spänd. Sällan samma vuxna från en vecka till en annan.

Hade vi inte bott (eller haft möjlighet att vänta) så att vårt barn hade haft vår förskola som alternativ, utan stora förskolan hade varit enda alternativet, så hade jag sett mig om efter dagmamma istället. Barn i förskoleåldern kan visserligen må jättebra av en väl planerad, stimulerande pedagogisk verksamhet, men behovet är betydligt större av en trygg miljö och anknytningsperson. Femton kompisar är inte bättre (eller sämre) än fem. Många dagmammor tar regelbundet med sina barngrupper för att träffa andra dagmammor med barngrupper så att de får känna på att leka i större grupper. Utbildning kan verkligen göra en bra ?fröken? till en riktig superresurs i barnets liv, men det finns utbildad förskolepersonal som är skräp med barn så det är ingen garanti. För en del barn, som lätt blir överstimulerade, kan det vara väldigt skönt att få vara liten i en mer hemlik miljö.

Det är helt enkelt inte svart-vitt! Det finns grymt engagerade, pedagogiska dagmammor som brinner för barn och ger ?sina? barn en fantastisk tillvaro, och situationer där en medelmåttig dagmamma är ett betydligt bättre val för ett barn än en de förskolor som går att välja på. Det finns också fullkomligt underbara förskolor där barnen mår jättebra och utvecklas, och dagmamma blir ett ?nedköp?. Jag tycker det är jättebra att det finns alternativ!

Vi hade kommunal dagmamma och de har samma pedagogiska plan som förskolorna. Det var 5 dagmammor som hade verksamhet i lokal på förmiddagarna och lugn hemmiljö på eftermiddagarna. Förskolor passar sämre för introverta barn.

Jag var hos dagmamma när jag var liten, med mitt syskon. Det jag kan tänka var väldigt positivt då iaf (det kanske är annorlunda nu) så var det ju små barngrupper, blandade åldrar (ibland var det nån 10-11-åring där), och framförallt att vara i någons hemmamiljö. Jag minns också att vi ibland gick iväg och gjorde vardagsgrejer, antar vi var ute och lekte men vi gick säkert och handlade ibland också. Mamma jobbade natt och pappa var ibland borta i sitt jobb, då sov vi där och det var jättemysigt. 

Kanske för att en tvååring inte behöver utbildning och undervisning i första hand utan trygga och närvarande vuxna omkring sig.

-Tillgänglighet

-Personlig kompabilitet

-Hemmiljö

För oss var det viktigt att slippa långa resor, närmsta förskola låg 12 km bort, närmsta dagmamma i grannhuset. Vi kände och hade förtroende för henne och hennes sätt att sköta sin barngrupp (4-5 barn). Det var viktigt för oss och våra barn att slippa tjo och tjim med en massa andra barn och pedagoger. Jag har svårt att se att våra barn missat att lära sig något innan förskoleklass faktiskt, och vänner har de fått i den lilla gruppen också. Att kunna jobba obehindrat men ändå samtidigt ha barnen nära och med i delar av vardagen på ett bra sätt var fantastiskt. Vi har ett lantbruk där det är svårt att ha barnen med sig och ändå jobba effektivt, men hela barngruppen har ju kunnat vara här och delta när det funkat när någon dedikerat har haft dem under uppsikt. Vi har också kunnat dela måltider, haft möjlighet att delta i aktiviteter som att ta med barnen på utflykter gemensamt med 3 vuxna och 4-5 barn. (vårt arbete är i regel förlagt främst morgon och eftermiddag med ledig tid mitt på dagen. Svårt att åka och hämta ungarna i byn för 3 timmar för att sen lämna tillbaka).

Nu har vi ingen omsorg alls till barnen sedan pandemin bröt ut, MEN jag hade kunnat tänka mig dagbarnvårdare av en rad olika skäl:

- Färre barn

- Jag inbillar mig att de har ett "omsorg först"-tänk (tycker det är det absolut viktigaste, före "utbildning" som ändå inte hinns med på 20 barn med 2,5 pedagoger)

- Hemmiljö

- Bra för lite blygare barn (av fyra barn är i alla fall två att klassa som en aningen blyga - medan ett av barnen är EXTREMT utåtriktad och skulle kunna lära känna en ekorre på djupet )

- Mindre vikarier, snarare samarbete med andra dagbarnvårdare. DOCK kan det förstås i sig innebära mer VAB (alltså p.g.a. att dagbarnvårdaren är sjuk) å andra sidan läste jag nånstans att dagbarnvårdsbarn är mindre sjuka. Så det kanske jämnar ut sig?

Vi hade dagbarnvårdare istället för småbarnsavdelning på förskola.

Fördelarna vi såg var att dagmamman var nystartad så första terminen var de 2 barn, andra terminen var de 3 och tredje terminen var de 4-5.

Nackdelarna var att dagmammans barn var ett av barnen i gruppen och att hen inte hanterade att andra barn "stal" mamma superbra. Det var en del tjuvnyp när dagmamman tittade bort. Speciellt ett av barnen som var jämngammalt med dagmammans barn råkade illa ut.

Vi valde som sagt att byta till förskola i samma veva som kompisar började bli intressanta. Detta bl a eftersom det inte fanns några jämngamla barn hos dagmamman utan bara barn som var antingen 1-2 år äldre eller 1-2 år yngre. Hon samarbetade heller inte med några andra.

När de är så små som vårt barn var är behovet av pedagogik inte så stort utan det kändes viktigare med en trygg miljö.

Jag skulle tänka en gång extra innan jag valde dagmamma åt mitt barn. Vill ha flera vuxna omkring och flera barn så att man aldrig lämnas ensam med den vuxne.

Min mamma valde dagmamma istället för "dagis". Vi var bara fyra barn där so mest, ibland var man ensam. Dagpappan utsatte mig för sexuella övergrepp i ett par års tid. Tidigaste minnet var jag ca fem år. Då jag Ibland var där även på helger så fortsatte detta tills jag var 8 år. Ingen märkte något. Jag hade vad som såg ut som svamp (irriterat och rött underliv) och mamma tog mig till läkare, men ingen vidare utredning. Att jag hade utbrott varje gång vi skulle till dagmamman var bara trots... det skulle dröja till vuxen ålder innan jag vågade säga rakt ut vad jag varit med om. Dagpappan manipulerade otroligt väl och passade på då dagmamman skulle gå till affären. Hon var heller inte helt frisk. Minns att deras ena barnbarn var där en dag och hon tvingades äta upp en jättestor portion spagetti och köttfärssås trots att hon var mätt. Hos dagmamman åt man alltid upp! Barnbarnet spydde upp mat på tallriken, och tvingades äta upp det igen. Mår så dåligt av minnena från den tiden.

I efterhand har jag fått veta att dagpappan även våldförde sig på sitt eget barnbarn som också var deras dagbarn. Han var även på en pojke. Tyvärr får vi tre aldrig upprättelse pga. preskribering.

Detta var i skarven 80/90-talet. Hoppas dock att verksamheterna kontrolleras noggrannare nu och att barn blir lyssnade på. Jag har svårt till relationen till min egen mamma som inte förstod/ville förstå att något var fel. Jag är själv så rädd att mitt eget barn ska råka ut för detta. Har mycket svårt med tilliten till andra vuxna kring mitt barn.

Förstår oron att det ska ske i skolan. Jag har 0 erfarenhet om detta men puffar upp tråden!! 

tror för Övrigt att det kommer bli bättre till hösten!! 

lycka till 

Puff

Många barn som har svårigheter inom NPF har svårt att känna av att de är nödiga, och väldigt bra på att hålla sig. De kan välja att ignorera signalerna för att de är upptagna med något roligare. De kan också ha svårt att gå på toa på en plats där de ej känner sig bekväma.

Det kan också vara en förstoppning i grunden, barn kan vara förstoppade även om de verkar bajsa dagligen och mjukt bajs. Vid en förstoppning så blir signalerna om att vara nödig försvagade och det blir ännu svårare att känna igen att man är nödig, samtidigt som de blir ännu lättare att hålla sig.

Att känna skam för att man kissat eller bajsat i byxan gör det ännu svårare att lyckas.

Så det kan vara en kombination av beteende och funktion, och båda de är vanligare vid NPF även om det förekommer även hos helt friska barn utan NPF. 

Att behandla med laxermedel, tex Movicol, en period kan göra att en eventuell förstoppning släpper, och att det blir tydligare signaler för att vara nödig, och då göra det svårare att hålla sig, lättare att lära känna signalerna. 

Det låter väldigt underligt svar från BVC, men eftersom han inte längre tillhör dem så vänd er till VC. 

Det är ett vanligt problem hos barn och vanligaste anledningen är förstoppning.