Yarrow: Presentation

En liten historia om mig och varför jag är medlem här:

När jag var 14 år fick jag reda på att chansen för mig att bi gravid på naturligt sätt är mer eller mindre minimal. Jag hade ingen mens och således ingen ägglossning, vi försökte stimulera igång mensen med hormoner men det fungerade inte och hormonerna fick mig att må dåligt. Jag genomgick många undersökningr och undersökningsoperationer me svaret blev alltid det samma, ha inte förstora förhoppningar på att bli gravid i framtiden utan kolla med andra möjligheter.
Jag hade många år på mig att smälta detta och ställde in mig på att i framtiden adoptera.
2005 träffade jag min blivande man. Jag berättade tidigt för honom om mina "problem" och han accepterade detta. Efter några år berättade han dock för mig att han gärna vi prova att skaffa egna barn. 2009 tog vi kontakt med en privatklinik för att kolla upp provrörsbefruktning.
Jag var dock tvungen att gå ner 30 kg i vikt innan IVF skulle bli aktuellt för oss men efter en spolning av mina äggledare och koll av makens simmare fick vi hjälp med hormoner medan jag gick ner i vikt.
4 månader senare hade jag gått ner 30 kg och hormonerna verkade stimulera igång min ägglossning så vi gav det en chans.
Flera månader senare var jag fortfarande inte gravid och humöret började dala. Vi planerade bröllop sommaren 2010 och vi försökte fokusera på det i stället.
4 veckor innan bröllopet fick vi ett mycket efterlängtat plus som tyvärr slutade i missfall två veckor senare.

Vi lyckades i alla fall bli gifta dock gick jag upp massor i vikt igen och IVF blev åter igen inaktuellt för oss.

4 år efter första mötet med gynekologen hade vi genomgått 15 hormonbehandlingar och jag hade pendlat i vikt, upp och ner och hade nästan gått upp alla 30 kg igen. Allt kändes hopplöst, den enda jag tänkte på var att bli gravid.

Februari 2012 opererade jag bort min gallblåsa och i samband med detta så bestämde jag mig för att genomgå en Gastric Bypass. Blev godkänd för detta någon månad senare och fick operation redan 3 månader efteråt.
Detta året började bra och vi bestämde oss för att bara "vara" ett tag.

Äntligen var livet på rätt spår igen! Vi tog uppehåll från alla hormoner och stadigt men säkert började jag må mycket bättre. Kilona rasade både innan och efter operationen och allt kändes mycket enklare!
Vi fick ti för IVF till våren 2013 och samtidigt bestämde vi oss att vi då även skulle ställa oss i adoptionskö ifall IVF inte skulle fungera. Det var skönt att ha det planerat några månader i framtiden så vi kunde slapna av lite.
En vecka efter operationen fick jag en spontanblödning. Jag som aldrig har haft en naturlig mens i hela mitt liv förstod inte att det var mens jag hade utan att det var något efter operationen bara. Men jag hade inte ont och trodde inte det var något farligt.
Ca en månad senare fick jag en till blödning och började då lägga ihop ett och ett. Jag pratade med en sjuksköterska som rekommenderade mig att skaffa ÄL tester för att se om jag hade ÄL. I sånt fall var vi tvungen att börja skydda oss eftersom de inte rekommenderar en graviditet så nära operationen.
Min gynekolog tyckte också jag skulle börja med ÄL-tester, inför IVFen så skulle det vara bra att hålla reda på min menstrationscykel.
I alla fall, vi provade med testerna men de visade inget större stegring och enligt tillverkarna av testerna hade jag ingen ÄL och månaden efter så var mensen borta.. Inget ovanligt i min värld så..
Däremot kände jag att det var något som inte riktigt stämde ändå... så jag skaffade mig ett graviditetstest som visade positivt.

Kan säga att det tog ett antal tester innan vi kunde tro på dem och ändå var jag inte riktigt säker på om det var sant fören i vecka 8 då vi fick se en liten böna med slående hjärta på Ultraljud.

Att bli gravid så snabbt efter en GBP är inget som rekommenderas och jag förstår varför. Det har varit svårt med maten och att känna skillnad på om jag mår dåligt för att jag är gravid eller ätit något dåligt. Att ständigt vara orolig för att barnet inte mår bra i magen för att jag inte får i mig tillräckligt med mat är också riktigt jobbigt men vi får mycket hjälp av läkarna och sjuksköterskorna på vår Barnmorskemottagning.

Så, alltså efter 4 år så blev vi gravida spontant trotts att jag flera gånger under min uppväxt fått höra från flera gynekologer och läkare att jag inte kan bli gravid p.g.a av mina inaktiva äggledare. Att övervikten har haft något med saken att göra är relativt troligt dock har jag inte alltid varit överviktig men aldrig haft mens ändå.

Den 15 maj 2013 kom äntigen vår efterlängtade son Hugo. Jag som i hela mitt liv varit inställd på att jag inte kan bli gravid, hade ställt in mig på att adoptera ett, kanske två barn. Men längtan efter en stor familj blev större och större, både för mig och min make, så när Hugo var född bestämde vi oss för att inte skydda oss.
Vi tänkte att om det tar 5 år igen så har vi i alla fall försökt, efter jul skulle vi börja försöka aktivt.
Min amning fungerade tyvärr inte, slutade amma efter 2 månader och inväntade mensen men den dök aldrig upp.
När Hugo var 3,5 månader gammal började jag må illa och få molvärk i magen, jag trodde mensen var på väg men det var en liten magisk böna som fastnat i magen.
Vi blev chockade, chockade men lyckliga!

Lyckan varade tyvärr inte så länge utan det hela slutade i missfall. Några veckor efter blödningen kände jag att något va fel. Jag fick inte tillbaka mina mens så jag kontaktade min gynekolog.
Det konstaterades att mina äggledare hade gått tillbaka till det "normala" och helt enkelt slutat fungera igen. Samma dom som jag fått så många gånger innan. Det kändes tungt men nu visste vi i alla fall att det inte var omöjlig och vi var vana vid att kämpa!

Jag fick utskrivet iver hormontabletter för att stimulera både mens och ägglossning. Samma kur som under 5 års tid aldrig fungerade men vad hade vi att förlora? Ingenting visade det sig, en kur senare och jag blev gravid!
Den 8 september 2014 föddes Hugos lillebror, Oliver. De var från första mötet bästa vänner. Hugo älskar din lillebror och för Oliver är Hugo det bästa som finns!

Jag har hängt här på Familjeliv i många år och bytt tankar och erfarenheter med andra personer som kämpar med att bli gravida eller övervikt, eller både och. Att kunna prata med andra personer i samma situation är helt ovärderligt och jag har träffat många nya vänner här!