Det där med att vara missnöjd med sitt namn, det har alltid intresserat mig. Själv är jag ett med mitt namn på ett väldigt naturligt och okomplicerat vis. Tänker inte på det, utan jag heter vad jag heter, men att byta känns lika främmande som att frivilligt byta till att bli vänsterhänt.
Men vad gör att folk vill byta namn eller i alla fall har lite svårt för sitt eget namn? ...och finns det någon som är extra stolt över sitt namn, och varför i så fall?
Har ett helt vanligt namn. Nej kommer inte byta.
Jag är nöjd. Trots att min mamma nyligen berättade att HON egentligen aldrig blev helt nöjd med mitt namn!
Jag har aldrig förlikat mig med mitt namn. De som bär samma namn som mig idag är i 75-85-årsåldern. Jag själv är runt 50. Om det inte hade varit krångligt att byta namn när jag var i tonåren hade jag bytt. Många förknippar inte namnet med mig. Många "döper" om mig. Kan bero på att namnet ofta förknippas med betydligt äldre personer. Mitt namn börjar dyka upp på små barn nu. Jag hoppas för deras skull att det ligger i tiden? är rätt generation. Jag själv har döpt mina barn till namn som ligger i tiden.
Men visste dina föräldrar att det var ett namn i fel generation? Jag träffade en bebis som heter Thomas, jag utgår ifrån att föräldrarna inte tänker sig en 60-talist när de hör namnet.
Det där med att vara missnöjd med sitt namn, det har alltid intresserat mig. Själv är jag ett med mitt namn på ett väldigt naturligt och okomplicerat vis. Tänker inte på det, utan jag heter vad jag heter, men att byta känns lika främmande som att frivilligt byta till att bli vänsterhänt.
Men vad gör att folk vill byta namn eller i alla fall har lite svårt för sitt eget namn? ...och finns det någon som är extra stolt över sitt namn, och varför i så fall?
Älskar både för- och efternamn. När jag skilde mig återtog jag mitt flicknamn och passade då på att ta bort mitt mellannamn. Fult och folk trodde ofta det var tilltalsnamn. Mina barn heter samma som sin pappa och det är ok, de är ju födda till det. Jag heter nu som min pappa. Har även flyttat hem och här är jag ju mitt ogifta namn.
Det är snyggt som initiatialer dessutom, signerar hela dagarna och blir glad varje gång.
Har i perioder haft svårt för mitt tilltalsnamn. Det är inte jätteovanligt men ovanligt för min generation, och har inte varit direkt vanligt i någon. Det är många under uppväxten som tyckt att det varit konstigt, och tyvärr är det lätt att rimma på och göra öknamn av. Jag har väldigt ofta blivit kallad för andra namn, som liknar det men är vanligare. Känner ofta att det är "svårburet".
Samtidigt har jag heller aldrig riktigt känt att jag vill byta, för det finns inget annat som jag känner är mer "jag".
Jag heter Camilla och jag är nöjd med mitt namn
Jag är nöjd med mitt namn, det låter snällt, väldigt saltkråkan-skandinaviskt, men fungerar även bra utomlands. Däremot är det nästan ingen som jag umgås med som kallar mig för det, istället använder de ett smeknamn som jag haft sedan jag var en liten flicka.
Samma
Jag är nöjd med mitt namn, det låter snällt, väldigt saltkråkan-skandinaviskt, men fungerar även bra utomlands. Däremot är det nästan ingen som jag umgås med som kallar mig för det, istället använder de ett smeknamn som jag haft sedan jag var en liten flicka.
Jag är mindre nöjd med mitt namn som vuxen än vad jag var som barn men kommer inte byta nu. Jag lystrar ju till mitt namn även om det inte känns som jag riktigt och jag tilltalas med förnamnet OFTA i mitt jobb. Kommer från fel generation, tänkte mindre på det förr även om jag alltid vetat det.
Finns ett annat namn med samma början men annan ändelse många tycker är finare och passar bättre i min generation, det namnet blir jag kallad för ibland, men det känns inte alls som jag heller.
Jag har ett helt vanligt namn. Inget speciellt. När jag växte upp så tyckte jag inte riktigt om det, tyckte själva namnet var lite ofeminint och ogillade att höra det sägas men har sedan dess lärt mig att det inte är något fel på namnet alls. För egen del så känner jag att ju mer jag jobbat med mig själv och min självkänsla, desto mer har jag tyckt om mitt namn.
Nu skulle jag aldrig få för mig att ändra det då det var det namn min älskade älskade mamma gav mig, som tyvärr gick bort för ett par månader sedan.
Jag tycker att mitt namn är vackert och har alltid trivts med det.
Jag har ett namn som var "för" inne när jag föddes, väldigt mycket ett generationsnamn, upp som en sol och ner som en pannkaka gick det. Så alla som jag träffar vet genast hur gammal jag troligen är inom en femårsperiod, och det är synd eftersom jag ser yngre ut.
Namnet har dessutom lite "arbetarklassklang", vilket också är synd. Det är egentligen ett gammalt namn från en av de klassiska kulturerna, men de flesta människor - som inte är speciellt namnintresserade - vet inte om det. De drar det över samma kam som andra enkla smeknamnsbetonade arbetarklassnamn som var moderna vid samma tid, typ Carina, Carola, Annicka, Annelie och Annette. Mitt namn LÅTER som ett sådant smeknamnsnamn, men ÄR faktiskt ett riktigt namn som finns på tretusen år gamla gravstenar, så det känns lite surt!
Jag har ett wt-namn som hade passat på en strippa eller porraktris. Jag tror mina föräldrar tänkte exotiskt och unikt och att de vill ha med dubbla z för bokstaven z är cool och vad kan vara bättre än ett z? jo 2 stycken z! Efternamnet är dessitom ett "soldatnamn" med ett h där det inte borde vara ett h av nån anledning så det blir ännu värre.
Nu jobbar jag i en butik och är inte en ambitiös person så det är helt ok. Jag heter inte detta (men åt det hållet) men vi kan låtsas att jag heter Lyzzie Kruth .
Man kan inte heta så som advokat, doktor osv.
Mitt namn är inte så vanligt bland folk i min ålder (40) och det gör mig inget. Alltid gillat mitt namn. Det är dessutom svårt att missuppfatta, förvränga och hitta på smeknamn på vilket är bra.
Mitt namn är ett vanligt svenskt namn, vanligt bland 80-talister (äldre namn som har kommit tillbaka)
Jag gillar att mitt namn är anonymt så att säga, och att det inte sticker ut. Skulle aldrig komma på tanken att byta.