Självhjälpstips mental hälsa tack (3årstrots)

Finns många trådar kring detta, 3-åringar med extra allt under utvecklingsfasen och har förstått att min sons beteende är helt normalt även om det är hemskt. 

I början kunde jag trösta mig med att jag inte var ensam, att det finns andra som har likadana barn. men inte längre. Min stubin bränner av varje dag där jag skriker och tar tag i barnet. mitt tålamod är slut. Gnäll från morgon till kväll. ?River? hela hemmet istället för att leka med sina leksaker. Skrattar åt mig vid gränssättning. Allmänt respektlös. Svårt att lyssna. 
När lillebror äntligen sover (ca 15-20min) om dagarna så försöker jag prioritera storebror men det blir alltid skit. Ritar vi spårar det ur, bakar vi spårar det ur. Det kastas grejer och blir våldsamt, det ?huggs? med pennorna istället för att ritas tex. Det är så jävla tråkigt allting. 

Ger storebror positiv förstärkning hela dagarna när han gör rätt, utan resultat. kan lägga till att detta beteende påbörjades långt innan lillebror föddes,
möjligtvis något förstärkt bara. 

Att ta sig utanför dörren är ett helvete varje gång, likaså att ta sig in, ett barn gråter alltid, ofta båda två vilket gör att jag hellre håller mig inne för min mentala hälsas skull. 

men frågeställning är; HUR hjälpte ni er själva genom denna period? Hur ?förlängde? ni er stubin? Hur stod ni ut? 
Avböjer råd om att kontakta BVC/SOC/VC, bor på landsbygden och att stuva in unge/ungar i bilen för ayt
köra 45 min för någon typ av samtal är uteslutet. 

Önskar ibland att jag dog för att slippa vardagen här hemma. Viss avlastning när gubben är hemma men de bråkar lika mycket så blir matt bara av att höra skiten. Viss avlastning förskoledagarna men även dessa dagar är piss eftersom det är ett satans gnäll och lirkande och mutande/hotande bara att ta sig ut till
bilen. 

Rörigt inlägg men summa summarum;hur gjorde ni för att må bättre mentalt och möta motgångarna varje dag?