Självhjälpstips mental hälsa tack (3årstrots)

Är detta verkligen ett normalt beteende? Tycker det låter lite väl extremt. Istället för att åka till BVC kan du väl ringa och rådfråga lite? Våran snart 3 åring beter sig sådär väldigt sällan men när han gör det är det för att han är trött/hungrig/frustrerad. Det är då ofta korts utbrott och snabbt övergående. Antingen har vi ett enkelt barn eller så har ni speciella utmaningar som inte hör till vardagen. 

Mitt klena tips är att inte säga något alls när du är som mest arg, om du vet att du kommer säga något som kanske bara eskalerar. 

Jag säger att det är normalt då alla andra trådar jag läst om samma sak fått de svaren, att det är normalt och övergående även om barn såklart är olika. Har vänner med treåringar som helt tycks sakna känsloliv och aldrig bråkar, andrs har det ?ännu värre?. Är således inte orolig över min pojks beteende, har nämnt en del för BVC som inte alls är bekymrade. 

Därför hamnar frågeställningen istället kring tips på hur jag som förälder kan undvika tappa fattningen, och gapa tillbaka vilket är helt orimligt, är ju knappast något vidare föredöme gällande känsloreglering?. 

men att upprepa mantra ?säg inget säg inget? kanske kan funka ändå? värt att prova. Tack för du tog dig tid! 

Jag har samma problem med min 4-åring fast trotsåldern verkar inte vilja gå över. Vad ska man göra? Har försökt allt och lite till. Det är kämpigt och behöva ta allt ansvar själv också. Det har hänt att jag fått ordentliga utbrott men hört från BVC också att det är vanligt när man är slutkörd som jag är efter allt som varit.

Gå hemifrån när din man kommit hem. Gör trädgårdsjobb, fixa med eventuella husdjur, åk och handla, träna, sitt på biblioteket och läs etc. Sätt i system att du får minst en halvtimmes ensamhet varje vardagskväll. Sätt dig på en sten i mörkret i skogen och andas. Någonstans där du inte ser eller hör vad som händer i huset. Om du är social av dig, ring och prata med någon när pulsen har gått ner. 

När tar din man över föräldraledigheten? Skulle ni kunna jobba halvtid båda två för att orka? 

Har din son alltid haft hett temperament eller kom det i treårsåldern? När ni ska iväg, är det ofta bråk om kläder då? 

Ja, det är ju så olika och de i min omgivning kanske inte är så öppna om deras ev problem med sina barn! Vår son är ju inte lika trotsig, inte än iallafall. Men det med att klä på och komma iväg har blivit kaos också och generellt lite mer trots än innan. De gånger jag tyvärr också halvt blivit arg tillbaka har jag fått sån ångest efteråt så nu är min strategi att bara vara tyst. När känslan av hopplöshet och frustration når sitt max så påminner jag mig om att bara va tyst, det ger mig liksom en liten paus och så kan jag svara när det lagt sig lite.
Tipset ovan tycker jag är jättebra också!

Kan relatera, har 3 pojkar (4, 3 och nyfödd) och värsta trotsåldern har precis lagt sig med äldsta och kickat in till max för mellanbarnet :)

Jag kör absolut den nämnda taktiken ? "var bara tyst" som ett mantra. Försöker även undvika att styra/kontrollera saker som jag inte måste, t.ex. om han vill prova på saker som känns stökigt/opraktiskt för mig men som inte egentligen är nån fara. Båda de sakerna upplever jag hjälper mycket.

Även detta funkar för oss:
- Absolut nolltolerans på hetsiga program och spel på padda/TV (= det mesta tecknat/animerat går bort)
- Pysselböcker
- Inte störa självständig lek (när han är igång och har fokus med nått får han köra på, även om det är konstigt eller inte vad jag hade tänkt just då)

Men största avgörande faktorn för oss är nog fysisk aktivering, dagar då vi inte varit ute och lekt/härjat så måste ju all den energin ut inomhus och det blir armageddon.

Men du skriver också att du vissa dagar inte vill leva pga detta, vilket absolut låter som du behöver hjälp att ta dig igenom det. Inte ska du behöva gå runt och må så. Förslagsvis börja med någon form av antidepressiv och se om det hjälper? Du bör berätta för dina närmaste hur du känner, de bör veta hur allvarlig situationen är och kansle finns det mer avlastning att få än du kan tänka på just nu.

Önskar dig lycka till och mer ro i tillvaron!

Jag känner verkligen med dig, det låter som att ni har det jättejobbigt. Och jag känner igen mig så mycket i det du beskriver.

I vårt fall så blev det så att trotsbarnet fick sin ADHD-diagnos vid ca 5 års ålder. Det tog tid för mig att acceptera att det var så, och därför framhärdade jag länge i att försöka "fostra" bort hans beteende. Men det resulterade bara i bråk och hårda tag och ännu värre beteende från hans sida. Jag ångrar detta så nu i efterhand. För det var när vi vuxna slutade försöka fostra bort hans svårigheter som han kunde lugna sig och börja utvecklas.

Oavsett om din son har några mer långtgående svårigheter eller bara är i en jobbig period så finns det stöd och hjälp att få. Det finns olika kurser, och Instagram-konton som kan hjälpa en att ha ett bättre förhållningssätt mot krävande barn. Ett sånt konto heter Gentle parenting. Men om du söker så kan du hitta mer. 

I vardagen så kanske ni ska dela mer på syskonen så att storebror får mer egentid med en förälder och utan bebis. Kan pappan vara hemma lite mer under en period för att avlasta och bygga upp storebror ett tag? Och att fokus under den egentiden ska vara relation och kontakt, inte fostran och släcka bränder i dåligt beteende. Man kan behöva anpassa var man är och vad man gör för att han ska orka. 

Min son är snart 20 år nu. Mycket har gått framåt i synen på barn med svårigheter och det finns mycket redskap som jag önskat att jag hade när han var liten. Trots allt så har det gått väldigt bra för honom, han är lugnare nu, skolan har gått bra, han är en fin och snäll kille. Vissa av hans svårigheter har vuxit bort (eller att han lärt sig att hantera dem), vissa saker finns kvar men är mer rimliga för en vuxen person. Vi har en bra relation nu trots att det var mycket konflikter när han var liten. Han vet att vi gjorde så gott vi kunde med den kunskap vi hade då.