Gjorde jag rätt som avlivade min hund?

Beklagar, jag har själv fått ta bort fem hundar, så jag vet vad du går igenom. 

Jag hade en hund med liknande besvär, akut livmoderinflammation. Hon var så sjuk och mycket lidande, 

Det är mycket tungt att förlora en hund, en familjemedlem.  

Återigen, 50 procent chans att överleva.

Ja, jag vet att TS söker tröst, men vem tar hundens parti? TS frågar ju själv om om TS tar rätt beslut eller ej, på ett forum dessutom. På ett forum får man komma med olika åsikter. 
Vem står upp för dem som inte kan stå upp för sig själva?
Vem har rätt att bestämma över någon annans liv? 

Skäms på dig! Det står ju klart och tydligt att hunden även efter operation kunde vara tvungen att gå igenom ytterligare hemskheter och veterinären så att det var rätt beslut. Hur fan kan man vara så elak att man skriver som du gör. Det är nog vidrigt att ta dessa beslut utan att behöva ta sådan skit som du skriver. Stötta TS eller var tyst är ett hett tips från mig.

Läste du allt som Ts hade skrivit? Skulle den stackars hunden överleva en sprängd livmoder? Var och bakterieansamlingar hade gått ut i buken  och orsakat bukhinneinflammation, Samt svaghet i njurarna. Tror du verkligen att den skulle överleva detta?

Ditt inlägg var enbart för att provocera, och ge en person som sörjer sin hund dåligt samvete. Du borde skämmas! 

Du gjorde rätt val , hade själv 3 hundar fick ta bort en nyligen pga ålder å sjukdom 
jobbig tid , de första dagarna efter , blir tomt 
låt tiden ha sin gång innan du tar nya beslut att skaffa nån ny hund igen

inget liv för en hund att vara dålig å klen och kanske aldrig bli bra igen 

Du gjorde rätt val. Jag valde fel en gång med op och månader lång och plågsam rehab, sedan blev hunden sämre och vi fick avliva ändå.

Hennes sista tid blev en plåga, tyvärr fick vi direkt felaktig prognos av kirurgen, nästa veterinär gav sedan korrekt, men då var rehab redan igång.

Mådde piss lång tid efter och blir fortfarande ledsen och arg när jag tänker på det. 

Jag hade inte gjort så, men anser samtidigt inte att du gjorde fel. Livet kunde ha blivit miserabelt för henne.

Jag beklagar verkligen att du förlorat din hund. 

Det var en underbar Chesapeake bay retriever. Hon var mycket aktiv, och tävlade i spår och lydnad. Men sedan blev situationen mycket akut, hon var så sjuk att hon inte kunde stå upp. I ilfart så körde vi till en veterinär som sade att det var livmoderinflammation. Visst kunde de ta bort livmodern, men detta skulle innebära en rehabilitering på 6 månader och den skulle vara plågsam. Så hon fick somna in, vår älskade, älskade vän. Den ena dagen var hon mycket aktiv, och nästa var hon borta. Min make sade att det var värre än när hans pappa dog. 

Detta är nog mina tyngsta trauman i livet, när vi har fått ta bort våra hundar. Gråter bara jag tänker på det, och har mycket svårt att titta på bilder. 

Så jag är så ledsen att detta nu har hänt dig, jag vet precis hur du känner dig. 

Försök att inte ifrågasätt ditt val. Du älskade din hund högt och du vet säkert innerst inne att du gjorde rätt val för din hunds skull, vilket även veterinären bekräftade. Ibland behåller man sina djur för länge och då  (omedvetet) endast för sin egen skull. Förstår att det känns svårt, men din hund har det bra nu. Var rädd om dig

 TS tog hundens parti och stod upp för den!!!
Och som hundägare har du inte bara rätt att bestämma över hundens liv utan det är din förbannade skyldighet att göra det och förhindra lidande för djuret.

Livmoder som sprängts och gett bukhinneinflammation är fruktansvärt smärtsamt, återhämtning och behandling är fruktansvärt smärtsamt och leder ofta till en smärtsam död i vilket fall som helst.

Om hunden så överlevt är risk för bestående problem pga njurarna också hög.

Livmoder inflammation med intakt livmoder = operera, nästan alltid värt det.

När livmodern gått sönder = ta bort hunden 

Du gjorde helt rätt TS. 

Veterinären sa 50% chans att överleva. Det betyder inte att det hade varit ett värdigt smärtfritt liv att leva OM du hade valt att operera hunden. Med de sjukdomar som din hund hade så hade det livet varit långt ifrån smärtfritt. Livmoderinfektionen och dess följder hade i sig varit otroligt smärtsamma. Njursvikt är också väldigt plågsamt. Så det  veterinären sa i praktiken var "din hund har 50% chans till ett kort liv i smärta och kraftigt obehag". 

För mig är det en icke-fråga, jag har varit i samma situation och tyvärr fattade jag fel beslut. Efter ett par dagar fick vi ändå avliva hunden då hon hade för ont och mådde för dåligt. Jag önskar att jag hade besparat henne det. 

Fast om djurläkaren ansåg att det var det rätta valet varför fick du då ens alternativet att försöka gå vidare med behandlingar? Varför sa han inte från början att det rätta är att avliva?

Beklagar din förlust, det är en stor sorg att förlora en hund och ännu tyngre när det sker i förtid.
tillåt dig själv att sörja ordentlig.
Jag förstår dina blandade känslor, och möter många djurägare (inklusive jag själv) som brottats med det.

Men än en gång, du gjorde helt rätt!
Jag lovar dig att samvetskvalen över att ha låtit det gå för långt och utsatt hunden för onödigt lidande för att man inte vill förlora hunden är värre att leva med.
Önskar att fler hade samma styrka som dig att ta beslut för hundens bästa <3

Jag tycker du gjorde helt rätt.

Har vänner med en katt. Eller ja, de hade en katt.

Ska inte dra den medicinska historien men jag var inne redan i april förra året att är det verkligen värt att utsätta honom för det här. Men det är svåra val när varje enskilt steg kan innebära en förbättring och varje försämring inte i sig är livshotande.

Men så i slutet på januari så blev det point of no return. Pengarna de fått punga ut med är ju en sak. Men jag kan inte se att katten hade någon livskvalitet sista 9 månaderna. 

Bara för att man håller människor vid liv till i princip varje pris betyder inte att det är vettigt att göra det med djur. Jag tycker absolut det är bättre att låta dem somna in ibland framför att prova alla behandlingar som i sig är plågsamma och osäkra utfall på.

Min Engelska springer spaniel fick cancer i tarmen när hon var åtta år och istf att låta henne gå igenom operationer och medicinering så lät jag henne somna in MED hemsk ångest som följd! Sorg och ångest i veckor MEN jag tog mailkontakt med veterinären och fick bra stöd! Man skonar ju djuret från ett lidande den inte alls förstår!

Jag har inte läst alla svar, så jag ger kanske samma svar. Ja, du gjorde rätt. Om det var 50/50 om hon skulle klara det, så måste man även räkna in hennes lidande. Om hon inte överlevt, hade hon kanske haft månader med vidrig smärta.
Du räddade från en smärtsam tid. Du gjorde det av kärlek till henne. Jag beklagar din förlust.