Gravid och lämnad - vet inte vad jag ska göra

Det är mycket runt omkring dig just nu, men till syvende och sist är det bara du som kan ta beslutet. 

På måndag ringer du mödravården och ber om en samtalskontakt då du behöver det. 

Tills dess - skriv listor för dig själv med papper och penna. Lägg undan mobilen och annat störande långt bort. Sitt och fundera på allt från abort till att behålla barnet. Var ser du dig om ett år? Fem år? 15 år? 

Kommet du kunna upprätthålla ett samarbete med pappan under de kommande 18 åren? Har du inte ensam vårdnad måste båda skriva på papper för pass, sjukvård, bankkonton, skolval. Han behöver godkänna om du vill flytta längre bort ex byta kommun. Barnet kanske ska bo varannan helg eller vecka. Högtider och lov ska delas upp. 

Nu kanske det låter negativt - men det behöver det uinte vara! Med ett fungerande samarbete kan det bli riktigt bra för så väl barn som föräldrarna. 

Med det lilla du beskrev er relation förstår jag ändå hans reaktion. Hur väl han än vet att det kan bli ett barn med det som händer i sänghalmen så tänker man kanske ändå inte så långt. Att få besked om att bli förälder är ganska omvälvande för alla som ska bli föräldrar. Som en sa på föräldragruppen in för förlossningen för vårt barn; "det enkla är ju ändå nu med barnet i magen, men hur gör man sedan nät man kommer hem? Det är ju inte direkt en klase bananer man kommer hem med." 

Helt plötsligt är man den där vuxna som förväntas hålla koll. Man har ansvaret för ett nytt litet knyte. Jag förstår hans reaktion. Det är många som får den oavsett om barnet är planerat eller inte. 

Så, sätt dig och skriv fördelar och nackdelar i helgen. Bestäm en timma eller två om dagen som DU FÅR älta detta. Resten av tiden försöker du leva som vanligt och vips är det måndag och du kan ringa mödravården. 

Varmt lycka till oavsett beslut. 

Hej!

jag har gått igenom samma dilemma ( för 15 år sedan) och den liknar din i många delar som att vi hade ett väldigt kärleksfullt förhållande men också turbulent emellanåt då han velade kring oss och han var livrädd för att satsa på oss till 100% dvs flytta ihop och allt som förväntas därefter. Han hade några misslyckanden bakom sig och var rädd för att hamna där igen.
Vi var särbos i 7 år.

Sedan plussade jag och han reagerade exakt som din kille. Det tog hårt.
Skillnaden mellan dig och mig var att jag var tvärsäker på vad jag ville. Jag ville behålla. Jag var inte längre purung, kanske rent av min sista chans att få uppleva att bli mamma.

För att göra en lång historia kort gick allt bra, hade ett fint stöd av familj, vänner och arbetskamrater som fanns för mig. Graviditeten och det lilla knytet i magen gav mig en enorm styrka. Jag gick in med inställningen att detta skulle jag klara och det gjorde jag!

Jag kan ärligt säga att detta var det bästa beslut jag har tagit och mitt barn har fått en fantastisk uppväxt och säger det själv också.

Pappan finns inte med i bilden men har inte lagt någon tanke på det då han lämnade mig så brutalt. Min kärlek till honom försvann på en gång när han uttalade orden att han inte var beredd på oss. Styrkan och motivationen att se framåt var det lilla knytet som växte i magen, som gav mig oanad styrka. 

Hur du ska göra måste vara ditt beslut, du måste känna inåt och vara ärlig med vad du innerst inne vill. Var inte rädd för vad andra tycker utan följ din magkänsla. 
Vad du än bestämmer dig för så blir det rätt. 

Man klarar mer än vad man tror. 

Att bli förälder är en kris. Eventuellt kommer han samla sig och fatta att han också vill vara pappa med dig, eller så gör han aldrig det. vad Han kommer fram till kan du inte veta eller styra över, så jag hade helt enkelt inte räknat med honom och lagt allt fokus på mig själv, försöka förstå vad jag vill, hur jag kan och vill lägga upp livet. Kommer han tillbaka får du ta ställning till det då, försök fokusera på dig och ta stöd av de du har runt omkring dig. Lycka till 

Jag har varit med om samma sak. Jag blev gravid när jag var 19 år. Han sa ?gör abort eller flytta?. han gjorde valet enkelt för mig. Jag behöll. Alla runt mig snackade skit och min familj var väl inte heller super positiv. Precis gått ur skolan, inget ordentligt jobb etc.

men jag hade bestämt mig och jag har kämpat, räcker med att titta på den där guldgossen så får jag energi. och jag är så stolt så jag spricker över min resa. 

Han är den finaste av ungar. Idag 15 år, ödmjuk, vänlig kille med bra betyg som spelar hockey och hade alla varit som honom hade det inte funnits krig på jorden. 

för egen del började jag plugga för att ha möjlighet till bättre jobb, sen pluggade jag igen, vilket har lett till att jag kan ge min son precis vad han behöver. vi kan resa, han kan spela hockey och vi har ett fint hem. Allt går, men man måste bestämma sig och hitta vad som ger en bränsle att fortsätta framåt när man inte har någon att dela det med och luta sig mot. 

Ta hand om dig och tänk vad du vill göra!