Jag har haft en känsla de senaste åren av att jag är olycklig, det kommer inte vända, jag kan inte mig ur det och jag bara väntar på att kunna få dö. Det enda jag har är plikt, att jag behövs och att när jag äntligen inte längre behövs då kan jag dö. Det som skulle göra mig lycklig skulle göra andra olyckliga så det finns inget alternativ.
Jag är gift och har barn. Mitt äktenskap har varit att jag känt mig olyckligt förälskad i min egen fru. De första åren tillsammans var underbara. De senaste 20 har inte varit det. Hon älskar mig, det vet jag, men inte på samma sätt som jag älskar henne. Hon vill inte ha sex med mig och sexlivet har varit helt dött i ca 10 år, och väldigt sparsamt ca 7 år innan det. Jag har försökt väldigt mycket men insett att det funkar inte. jag kommer aldrig ha sex igen helt enkelt. Den delen av mitt liv är över.
Jag kan inte lämna henne heller, då blir pressen för hög på henne. Vi har ett barn med som behöver sin mamma. barnet var pappigt tidigare men numera väldigt mammigt. med NPF. Kommer behöva livslångt stöd.
Det mesta jag tänker på är sex och att jag inte kommer ha det igen. Eller döden. Hur det skulle lösa saker. Kanske att min fru då kan gå vidare och få någon sorts liv. Hon är värd det. Hon har inte det med mig. Hon är nog lika låst vid mig som jag vid henne, och det är värre för henne för hon är inte ens attraherad av mig och ända "tvungen" att leva med mig. Dessutom livförsäkring. Mitt barn behöver nog inte mig inom några år, däremot sin mamma.
Så nu har jag gnällt, det var skönt. kalla mig emo, snuskgubbe, offerkofta etc. det bjuder jag på, var ändå skönt att få det här nedskrivet.
Varför söker du inte hjälp så du hittar en mening i livet?
Dessutom att söka hjälp eller prata om att jag är olycklig stressar bara upp min fru och mitt barn. Fokus på mig, mina problem, min lycka förvärrar livet för dem.
Alltså...man får lov att skilja sig. Och en del kan skiljas som vänner, om man inte bråkar utan bara har tappat sexgnistan.
Barnet måste vara stort nu väl om ni har varit ihop i 20 år?
Sätt ett mål- när barnet är 15 eller 18 så separerar du. Ingen kan klart garantera att du hittar den perfekta sexpartnern då heller men du har i alla fall möjligheten.
Rädsla kan hindra en från många saker men oftast är det man själv som hindrar sig. Och efteråt så ser man att man skulle ha kunnat förändra saker långt tidigare, men är glad bara att det blev av.
Öppet äktenskap? Så gör de i Frankrike. Det är svårt med långa äktenskap.
Hej!
Jag tycker du ska gå i terapi. Livet är inte slut i din ålder. Det finns mening och möjlighet att ändra tillvaron. Du är dock deprimerad och behöver hjälp med att hitta ut ur mörkret.
Det går att hitta ut och bli lycklig igen. Du har tappat självkänslan och behöver hitta den igen.
❤️
Det finns massor med lösningar och hjälp , saker du kunnat göra för åratal sedan. Du behöver bara inse det.
Och varför är din partners känslor viktigare än dina?
Det finns många många människor med gravt handikappade barn i tex rullstol eller som är i värre skick ändå som skiljer sig, gifter om sig och faktiskt skaffar nya barn. Att ditt barn har NPF är noll ursäkt för att stanna.... kan dom i värre sits skilja sig så kan du.
Har ditt barn NPF har ni tillgång till all tänkbar hjälp via habiliteringen att förbereda barnet för en skilsmässa och kan få hjälp med scheman, kurator, boendestöd etc för att låta barnet landa i en bra fungerande vardag. Det finns också olika bidrag att söka som ensamstående som hjälper till att förstärka en vardag.
Din fru har rätt att leva sitt luv som HON vill , varför ska du bestämma att hon ska bo kvar? Hon kanske också vill flytta och börja om på nytt med sina egna förutsättningar med sina egna pengar.
Du dumförklarar henne när du lägger ord i munnen på henne hon aldrig sagt.
Att din fru påverkas negativt av din terapi beror väl givetvis på att hon också mår dåligt och förstår att terapi innebär förändringar i er relation och får konsekvenser i form av att ni måste bryta upp.
Ni lever båda två i nån slags deprimerad förnekelse . Det är varken kärlek eller hållbart. Och oerhört jobbigt för ert barn att leva med utifrån NPF- perspektivet
Läste tråden för en stund sedan. Då fanns det text med i Ts som nu saknas.
I alla fall så ville jag inflika med att jag har hört för länge sedan att om någon med livförsäkring väljer att riskera sitt liv av fri vilja och "lyckas", så är det inte en självklarhet att livs försäkringen faller ut.
Jag hade fel, texten jag pratade om fanns i inlägg 3.
Sjukt att en man som mår dåligt känner att han måste skriva såhär:
"Så nu har jag gnällt, det var skönt. kalla mig emo, snuskgubbe, offerkofta etc."
Genom tråden har jag en slags bekräftelse på att jag skadar mitt barn och min fru genom min passivitet (Även om jag inte försöker visa något om att jag mår dåligt utåt så märks det ju) men jag vet också att jag skadar om jag försöker förändra något. Shit, livet är svårt. men jag löser det här. tack för er tid!