Känner mig låst och som jag bara väntar på döden

Varför söker du inte hjälp så du hittar en mening i livet?

Jag är gift och har barn. Mitt äktenskap har varit att jag känt mig olyckligt förälskad i min egen fru. De första åren tillsammans var underbara. De senaste 20 har inte varit det. Hon älskar mig, det vet jag, men inte på samma sätt som jag älskar henne. Hon vill inte ha sex med mig och sexlivet har varit helt dött i ca 10 år, och väldigt sparsamt ca 7 år innan det. Jag har försökt väldigt mycket men insett att det funkar inte. jag kommer aldrig ha sex igen helt enkelt. Den delen av mitt liv är över. 

Jag kan inte lämna henne heller, då blir pressen för hög på henne. Vi har ett barn med som behöver sin mamma. barnet var pappigt tidigare men numera väldigt mammigt. med NPF. Kommer behöva livslångt stöd. 

Det mesta jag tänker på är sex och att jag inte kommer ha det igen. Eller döden. Hur det skulle lösa saker. Kanske att min fru då kan gå vidare och få någon sorts liv. Hon är värd det. Hon har inte det med mig. Hon är nog lika låst vid mig som jag vid henne, och det är värre för henne för hon är inte ens attraherad av mig och ända "tvungen" att leva med mig. Dessutom livförsäkring. Mitt barn behöver nog inte mig inom några år, däremot sin mamma. 

Så nu har jag gnällt, det var skönt. kalla mig emo, snuskgubbe, offerkofta etc. det bjuder jag på, var ändå skönt att få det här nedskrivet. 

vad skall jag ha det till? Falskt hopp?

Dessutom att söka hjälp eller prata om att jag är olycklig stressar bara upp min fru och mitt barn. Fokus på mig, mina problem, min lycka förvärrar livet för dem.

Alltså...man får lov att skilja sig. Och en del kan skiljas som vänner, om man inte bråkar utan bara har tappat sexgnistan.

Barnet måste vara stort nu väl om ni har varit ihop i 20 år?

Sätt ett mål- när barnet är 15 eller 18 så separerar du. Ingen kan klart garantera att du hittar den perfekta sexpartnern då heller men du har i alla fall möjligheten.

Rädsla kan hindra en från många saker men oftast är det man själv som hindrar sig. Och efteråt så ser man att man skulle ha kunnat förändra saker långt tidigare, men är glad bara att det blev av.

Stort i ålder, men med NPF. Sedan skall min fru klara sig ekonomiskt med, helst kunna bo kvar.

Det tror jag att jag kan ordna på ett par år, men då kommer jag vara 50 och känns rätt...utsiktslöst för egen del. Så det hade vart bättre om jag dog, dels för livförsäkring och dels för att då skulle hon kunna gå vidare.

Allt det du nämner går ju att lösa. 

Vi gjorde så att en av oss fick bo kvar, ingen hade råd att köpa ut den andre. Den som flyttade ut hyrde en lägenhet, och vi hjälptes båda åt att fördela boendekostnaden mellan oss, baserat på inkomst, så att vi båda skulle klara oss.

Efter fem år var vi på ett annat ställe ekonomiskt, och behövde inte längre samarbeta kring kostnaderna. 

Även barn med npf klarar en skilsmässa. 

Öppet äktenskap? Så gör de i Frankrike. Det är svårt med långa äktenskap. 

Man kan vara skild och ha ett barn med npf. Det är rätt många som är det. Det betyder inte att man slutat hjälpas åt. 

Om din fru minskade sexet med dig för tjugo år sedan så lever ni som vänner nu. Hon kanske bara har vänskapliga känslor för dig. Du kanske inte vill leva bara som vän med en partner. Om det imte går att ändra förhållandet med din fru så får du fundera på att skilja dig.

Om du dör så står hon ensam med ansvaret för barnet med npf. Nej det är ingen lösnimg för henne heller.
Skiljer du dig så kan både hon och du gå vidare.

Det låter som att du är deprimerad. Det kan bero på att du inte har en kärleksrelation längre, och längtar efter att ha det. Det kan ockdå bero på fler saker. Sök hjälp hos kurator eller psykolog på vårdcentralen. Kanske behöver du tala med läkarr också, för eventuell medicinering.