Anonym (Jo) skrev 2025-04-05 16:13:58 följande:
Du är ju så uppenbart i en depression och kan inte se någon lösning eller framtid och så som du skriver är du ju övertygad om att det inte finns någon lösning.
Vad som jag tycker är anmärkningsvärt är att du säger att du äter antidepressiva sedan flera år och dessutom maxdos. varför gör du det egentligen, de har ju uppenbarligen ingen effekt? Ändå bara fortsätter du, varför? Och vad är det för läkare som bara slentrianmässigt skriver ut dessa till dig när det tydligt inte hjälper?
Nej, du är inte hopplöst och ditt liv är inte det heller, även om du själv "vet" att det är så. Du behöver hjälp att kommer hur det här stadiet du är i och du behöver terapi/samtal och kanske ta bort meningslösa antidepressiva eller möjligen ändra sort.
Ja, det är lätt att säga, tänker du och du är väl inte mottaglig heller eftersom du ju "vet" att det är hopplöst. Jag ser vad du skriver och hur du resonerar och det är läskigt likt hur jag själv var för inte så länge sedan, tyckte alla var idioter som hävdade att det fanns hopp och att de helt enkelt inte förstod hur dåligt och hopplöst det faktiskt var. Men de hade rätt...
Instämmer, depression är ett förrädiskt tillstånd och det är skrämmande hur man lurar sig själv.
Jag har haft exakt samma tankar som TS om pliktkänsla och döden som enda utväg. Jag skulle hålla ut tills sonen blev vuxen och sedan skulle jag försvinna.
Jag blev hjälpt av terapi och, som jag nämnde ovan, Voxra och senare Brintellix även om det är vanskligt att rekommendera olika antidepressiva eftersom det är så individuellt.
Nu mår jag mycket bättre trots att min faktiska situation är betydligt värre än TS. Jag menar inte att förringa TS erfarenheter, det är förstås en jobbig situation, men TS situation går ju definitivt att lösa.
Själv kan jag inte påverka min situation eftersom det handlar om ett hotfullt och våldsamt ex som går in för att förstöra mitt liv (vilket har pågått i åratal) men till och med jag kan hitta sätt att njuta av tillvaron och må bra.
TS problem är ändå inom ramen för det normala och fullt hanterbara men först måste han ta tag i sin depression så att han hittar styrkan att lösa resten.
