Jag har haft en känsla de senaste åren av att jag är olycklig, det kommer inte vända, jag kan inte mig ur det och jag bara väntar på att kunna få dö. Det enda jag har är plikt, att jag behövs och att när jag äntligen inte längre behövs då kan jag dö. Det som skulle göra mig lycklig skulle göra andra olyckliga så det finns inget alternativ.
Att din fru påverkas negativt av din terapi beror väl givetvis på att hon också mår dåligt och förstår att terapi innebär förändringar i er relation och får konsekvenser i form av att ni måste bryta upp.
Ni lever båda två i nån slags deprimerad förnekelse . Det är varken kärlek eller hållbart. Och oerhört jobbigt för ert barn att leva med utifrån NPF- perspektivet
Jag hade fel, texten jag pratade om fanns i inlägg 3.
Sjukt att en man som mår dåligt känner att han måste skriva såhär:
"Så nu har jag gnällt, det var skönt. kalla mig emo, snuskgubbe, offerkofta etc."
Vsr och en har rätt att leva ett värdigt liv! Sedan behöver man ta ansvsr för sina barn, men barn till skilda föräldrar brukar må bra ( efter en viss övergångsperiod när skilsmässan är som mest akut, då kan de vara oroliga för hur det ska bli) . Det som krävs är att föräldrarna samarbetar bra.
Genom tråden har jag en slags bekräftelse på att jag skadar mitt barn och min fru genom min passivitet (Även om jag inte försöker visa något om att jag mår dåligt utåt så märks det ju) men jag vet också att jag skadar om jag försöker förändra något. Shit, livet är svårt. men jag löser det här. tack för er tid!