Hur mkt ångrar man en abort?

Spännande att läsa om allas väldigt varierande erfarenheter. Jag står inför samma val och tycker det är dösvårt! Är över 30, har inga barn sen tidigare, har längtat efter barn länge och vill egentligen inte göra abort! Men graviditeten var inte planerad, haft ett distansförhållande i flera år med mkt drama och upp och nedgångar men där min kille saknar sexlust helt, han känner ingen passion för mig! Senast vi sågs hade vi sex en gång- första gången han kom i mig

På 4 år!!! Och jag blir såklar gravid direkt... Fick mig verkligen att se nyktert på vårt förhållande, det är inte bra, även om han alltid är jättegullig mot mig och vi har en otroligt stark koppling så vill jag inte leva utan passion. Så jag vill inte göra abort, jag vill nog inte leva men en man som inte känner någon form a attraktion för mig, men jag vill inte heller starta som singelmamma med första barnet... Vad göra???

Om du verkligen inte vill göra abort, kan ni inte ha barnet och vara föräldrar till det och vänner till varandra?
det finns ju dom som saknar attraktion till varandra men som ändå skaffar barn tillsammans för att dom är bra vänner och båda vill ha barn och känner det är bättre att ha det med en vän än att vänta till något som kanske aldrig händer

bara för att ni inte har ett romantiskt förhållande behöver inte det betyda att du blir ensam med barnet, om han nu vill ta sitt ansvar och skapa en relation till barnet om du väljer att behålla
eran romantiska relation låter inte bra, men eran relation på annat sätt kanske är en jättebra grund för att bli föräldrar? 

om du gör abort kanske du hittar någon du får allt med
eller så skaffar du barn själv
eller så väljer du bort barn
eller så blir du ofrivilligt barnlös
det är omöjligt att säga

om du behåller kanske ni blir jättebra föräldrar och vänner
eller så tar inte han ansvar och du blir ensamstående
eller så tar inte han ansvar men du hittar en annan partner att uppfostra barnet med
det är också omöjligt att säga

(sen finns det massor av andra scenarier)

det är upp till dig vad du vill göra och vad du vill chansa på (precis som med allt i livet)
vad säger han förresten?

Lycka till oavsett!

Jag har aldrig ångrat min abort. Det var rätt beslut för min del.

Hej

Jag har gjort 2 med 20 års mellanrum.

Den första mådde jag mycket dåligt efter och ångrade i flera år. Den sista, ångrade jag inte och mådde inte heller dåligt för. Stora skillnaden var att första fostret/barnet ville jag ha, kände jag för direkt. Sista gången kände jag bara att det var fel, fel man och fel tidpunkt.

Om du känner att det är din bebis som du vill beskydda, kommer du säkert ångra dig, (men det kan det vara värt iof). Om du känner att det är ett missyckat samlag som du justerar, så tror jag du kommer över det snabbare.

Känn efter vad du vill och oavsett, lycka till och hoppas det går bra

Har gjort abort två gånger. En gång som 16-åring och en gång som 28-åring. Ångrar inte någon av aborterna mer än rent teoretiskt ibland. Tycker nämligen att man misslyckats med att ta sitt ansvar om man blir oönskat gravid och av den anledningen dödar ett barn.

Vet inte hur mina aborterade barn känner inför att de inte fick leva vidare men för egen del känner jag att det varit för det bästa. Skulle inte klarat av att ta hand om någon av dem ordentligt.

Ångrar dem inte alls idag! Jag vet att den livssituation jag hade då hade gjort att jag inte hade kunnat ge barnet (x2) ett lyckligt och bra liv. Och pga en inte helt perfekt barndom har jag lovat mig själv att vänta med barn tills jag kan ge det ett bra liv. Det finns inget hemskare än att ha en dålig barndom, och jag är 100% säker på att jag gjorde rätt beslut som tänkte på barnets bästa i första hand.

Nu när jag är 29 och har träffat en bra, trygg och ärlig kille har jag istället chansen att skaffa en familj med barn som kommer att ha en fin och lycklig barndom och bli trygga människor.

Jag vart gravid trots p-piller och gjorde en abort för 3 dagar sen och känner att det var det bästa beslutet jag gjort på länge! Varken jag eller min pojkvän vill inte ha barn just nu, dels för att vi är fortfarande ung och vill leva lite mera. Jag själv är arbetslös och har knappt råd att försörja mig själv så ett barn just nu känns inte alls lockande. Så en p-stav fick åka in i armen i samband med min abort! :p

Sen var det ett super lätt beslut när jag långt innan jag vart gravid inte kände mig redo för barn och för att både jag och min pojkvän var överens! 

Bra tråd som jag hamnade in på via Google. Jag har precis fått reda på att jag är gravid. Jag och min sambo (eller ex, vi letar varsitt boende just nu) gjorde slut för en dryg månad sedan efter 3 år. Jag var ett ras.. Sov inte, åt inte och att ta p-piller varje dag missade jag helt. Tänkte inte mer på det och en natt hamnade vi i säng igen. Nu är jag alltså gravid mitt i en separation. Min hjärna säger att abort är enda alternativet men jag är så rädd att ångra mig. Jag är 30 år gammal och längtar efter barn. Men inte på detta sätt. Och inte kan jag behålla ett barn som han inte vill ha, ska han behöva bli pappa mot sin vilja? Ska ett barn behöva leva ett liv och vara oönskad av sin pappa? Och ska jag mitt i en separation gå igenom en graviditet helt själv? Som sagt säger hjärnan abort men jag är så sjukt rädd att ångra mig resten av mitt liv..

Jag har gjort en abort (v.15) och idag ångrar jag den då jag inte kan bli gravid igen.

Har aldrig ångrat min. Visste att jag inte kunde ge barnet det det behövde just då och står fast vid det. Finns alldeles för många barn i världen som ingen vill ha redan. Känns bara skönt att det är över och att jag kunde gå tillbaka till mitt liv.

Jag ångrar min...

Blev oplanerat gravid i somras och gjorde abort. Av massa orsaker var det det enda rätta då.

Nu i efterhand är jag rädd att jag får svårt att bli gravid i framtiden, och dessutom vet jag inte när det kan tänkas bli nästa gång ens... Är singel o har ett litet barn som gärna borde fått ett syskon nu..

Har gjort abort igår...Det kändes som ett rätt beslut, då mina vänner och släkt knäckte mitt självförtroende över att jag skulle klarat det ensam med en 8-åring från tidigare relation...plus att jag har bara provanställning just nu..

Nu ligger man och gråter, känns som att man fått finaste gåvan i livet, ett mirakel..och man sparkat ut denna gåva ur händer och spottat i ansiktet på den som gav mig denna gåva...känns som att man dödat sin egen dröm, offrat sitt barn för någon annans ro och lugn...