Igår läste jag en artikel där man försökte förklara ett spädbarns uppfattning om världen utgående från ett vuxet perspektiv och med inspiration från det har jag skrivit ihop en liten berättelse som beskriver hur jag tänker när det gäller barn, natt och sömn. Det blev inget litterärt mästerverk och jag ber känsliga läsare att strunta i det något barnsliga utryckssättet men i alla fall, here we go:
Med en duns slår flygplanshjulen ner i marken och jag befinner mig i Långtbortistan. Då jag ser ut genom flygplansfönsret ser jag att ingenting är som hemma. Himlen är grön med rosa prickar, solen är fyrkantig och människorna går på händerna i stället för på fötterna som där hemma. Äter gör man genom öronen.
Min värd tar emot mig och vi promenerar hem till honom, han går på händerna och jag på mina fötter. Jag börjar fundera ifall jag också borde lära mig att gå på händerna - det verkar ju vara så man gör här. Vi äter en sen middag, jag med munnen, han med öronen. Jag funderar på hur han kan tugga - det är så mycket man inte förstår i den här världen! Plötsligt börjar den fyrkantiga solen utanför att blinka i regnbågens alla färger. Någon slänger något som ser ut som en jättestor vaddtuss åt mig och plötsligt är jag ensam i rummet. Varför blev det så tyst - håller solen på att explodera då den blinkar så våldsamt? "Hallåå" ropar jag lite försiktigt, men ingen svarar. "Hallåå, vart for ni alla?" ropar jag lite hårdare. Min värd kommer in, lägger ner mig på vaddbollen och försvinner sedan igen. Vaddbollen är mjuk och eftersom det börjar bli kväll är jag ganska trött. Men eftersom solen fortfarande blinkar så infernaliskt känner jag mig tvungen att ropa på min värd igen "Hallåå, inte är det väl farligt att solen blinkar så där, det ser ju nästan ut som om den skulle explodera?" Min värd verkar inte fårstå vad jag säger, han buffar vaddbollen läänge och eftersom han nu står bredvid och inte går någonstans måste ju läget vara under kontroll så jag somnar. Jag vaknar till efter en stund, så som man ju gör på nya ställen och är nu ensam. Solen är om möjligt ännu ljusare och blinkar verkligen vansinning våldsamt nu. "Hallååå, är verkligen allt som det skall vara? Det känns lite otryggt för mig nu!!" Värden kommer in och börjar sjunga en sång. Jag är inte riktigt säker på om jag borde applodera eller sjunga med men jag är ju så trött, vill ju bara sova. Nå, så länge han står där är säkert läget lugnt, solen skall tydligen blinka sådär, så jag somnar om. Lite spännande tycker jag nog ändå att det skall bli att se vad som händer nästa gång jag vaknar, nätterna verkar ju vara festliga tillställningar här! Nästa gång jag vaknar känner jag mig ganska utvilad, har säkert sovit några timmar. Det skulle vara skönt att ligga och dra sig en god stund i alla fall, resan hit var ju lång. Men är det kanske morgon, jag tycker att solen blinkar lite mindre vilt nu, gör jag fel om jag bara ligger här? Jag känner mig tvungen att ropa på min värd igen. Den här gången gungar han först vaddbollen, sjunger sedan en sång och avslutar med ett litet stepnummer. Vilken show! Det här måste ju nog betyda att det är morgon! Min värd ser dock bekymrad ut, häver mig tillsist över axeln och bär mig till sin vaddboll i ett annat rum. Där lägger han sig ner och sover och jag inser ju att det inte alls var morgon. Dessutom känner jag mig trygg då jag ser att han ligger där i samma rum så jag somnar om. Och det sista jag tänker innan jag somnar är "Han kunde ju bara ha sagt att det är meningen att man skall sova då solen blinkar och att det inte är farligt, så skulle jag ha kunnat sova i lung och ro".
Som sagt, naivt skrivet, men det är så jag tänker mig att lillen uppfattade mina försök då jag gjorde ALLT på nätterna och var inkonsekvent. Då jag alltid ammade sa jag "du är trygg då jag är här" men då jag försökte minska amningen på olika sätt blev det mera "jag vet inte hur jag skall lugna dig" och lillen svarade "jag vet inte heller hur jag skall göra" och nätterna blev ännu oroligare. Då jag började tassa hittade jag ett nytt sätt att säga "du är trygg" på, och jag lärde också lillen att han kunde vara trygg nattetid utan att jag personligen behövde vara på plats. Att det är precis som det skall vara att alla människor - små som stora - ligger i sin säng då det är mörkt i rummet.
(ja, jag har lite för lite att göra just nu lillen sooover)