Förlossningsdepression

tack för denna tråd - jag har precis blivit mamma, vår flicka är 8 dgr gammal idag o vi har varit hemma från bb i 6. jag mår väldigt dåligt...ingen mammakänsla, ingen kärlekskänsla. bara en känsla av att vilja fly bort bort bort!!! hon är vaken nattetid från 23-03, gråter eller bara tittar - o jag får panik o gråter jag också. dagtid är hon vaken i perioder, vill bli aktiverad men jag känner bara att det är jobbigt. börjar inse att jag nu är bunden...kommer inte härifrån, eller från denna situation!
min underbara sambo börjar jobba nästa måndag efter sina tio dagars ledighet, jag får total panik när jag tänker på det. det innebär att jag är ensam med henne hela dagarna! att jag är tvungen att bära omkring henne, stimulera o aktivera henne! gud, det låter fruktansvärt när jag skriver allt detta...som om jag hatar henne. det gör jag inte. men jag känner bara panik. o jag vill BORT härifrån!!!

vad skönt det är att höra att man inte är ensam - detkänns mycket lättare då faktiskt.
vår dotter har haft nätter då hon sovit, men även nätter som igår då hon var vaken nästan hela tiden. lite skrikig, men mest bara aktiv. andra mammor hade klarat det...men jag mår bara dåligt. får sån ångest...ångest av att känna hur hon krafsar på mej med sina händer o fötter, ville bara gå härifrån inatt vid 2-tiden. sambon tror det har blivit bättre...o det hade det ju, litegrann. men så, efter en sån där natt då hon behöver mej så mycket så rasar allt!
jag känner ingen kärlek till henne alls. hon är som en främling för mej. jag ger henne mat, jag försöker gulla med henne - men hela tiden har jag paniken där inom mej. när hon sover går jag på helspänn o väntar på att hon ska vakna...
berättade för bvc -tanten om detta i tisdags när hon var här på hembesök, hon tog mej på allvar o sa att det finns hjälp om jag behöver det; att jag o min sambo ska vara vaksamma. jag sa ikväll att jag tänker ringa bvc i morgon eller efter helgen o be om hjälp - min älskade pojkvän blev förvånad; han tror jag mår bättre! hans ex hade psykiska problem, hon blev inlagd under ett halvår, o jag vet att det var jättesvårt för honom. o nu har han mej; lika galen jag!
förlåt detta brev o mina förvirrade rader ni som läser - jag är bara så olycklig, så ledsen. känner mej så jävla dålig.
ångesten river inom mej...jag kommer aldrig att kunna älska min dotter!

Frida och Pricken skrev 2008-09-11 20:37:51 följande:

tror du det, att jag kommer att kunna älska henne? jag är jätterädd just nu...precis som du säger är jag livrädd för att min sambo ska börja jobba på måndag, att ha henne inpå mej från 8.30 - 17 känns helt oövervinneligt:(
vaknade för första gången sedan hon kom till oss med ångest. morgnarna har varit positiva tidigare; fulla av tillförsikt. men inte nu... kanske beror det på att jag trodde hon sovit fram till 3 inatt; men det var min sambo som lät mej sova (jag låg i extrarummet med öronproppar, bvc-s förslag) o lilltjejen hade varit vaken från 23-03 o gråtit. sambon matade henne med flaska (även det bvc-s förslag för att även han skulle kunna trösta henne o ge mej lite mer frihet)men hon vägrade låta sej tröstas med den. så kl 3 gav jag henne bröstet...o hon somnade efter 30 min amning=endast JAG JAG JAG kan trösta henne!!! jag somnade själv sedan till kl 6, låg o funderade o försökte andas,ammade igen. nu är kl 9, hon kommer snart vakna...jag väntar på att bvc ska ringa upp, ringde o lämnade meddelande på telsvararen. så jag har tagit steget iallafall - att be om hjälp. nu är det bara att försöka stå ut...
tack för att den här tråden finns!

det är verkligen underbart att denna tråd finns! jag pratade med bvc igår, hon tog mej verkligen på allvar o på måndag ska jag ringa psykologen på bvc! min bvc-sköterska var helt odramatisk, sa att jag inte är den sista eller den första mamman som känner såhär, o att det KOMMER BLI BRA! hon sa det helt övertygande! knäppt egentligen att jag är så beroende av att höra det från människor; att få en försäkran om just att det kommer att ordna upp sej...
vår lilla tjej är helt oregelbunden i sov-vanor, helt normalt har jag förstått. varje kväll fasar jag för natten, om hon ska vara vaken... o för varje dag blir hon mer o mer aktiv. så skönt det skulle vara om hon vore som första dagen på bb; sov hela tiden! o så skönt det är med denna tråd där jag kan skriva det; det låter så hemskt att vilja att ens bebis ska sova hela tiden ju - men här kan jag skriva just det!

tragiskt, men det hjälper att läsa om att andra mår lika dåligt som jag:(...eller det kännslättare iallafall.
natten har varit hemsk. lilltjejen var vaken från 24-06...skrek när hon inte blev buren, kinkade, smågrinade hela tiden. meningen att jag skulle ta natten (min sambo har gjort det hittills, vår bebis är vaken varenda natt!)för sambon börjar jobba idag men jag fick panik kl 1, bara lämnade henne i sängen gallskrikande o gick ut på tomten. ville dö...hoppa i sjön. men här är jag, trött så in i döden. o ensam...hon sover nu, hörde henne precis så hon vaknar väl snart. kl 12 ska jag ringa psykologen på bvc, hoppas jag får tag på henne. min mamma kommer kl 11 för att hjälpa mej med avlastning...
hur kan det vara normalt för en 2 1/2 v gammal bebis att vara vaken i 6 timmar på natten???? vad ska jag göra för att få tyst på henne? inte ens amning hjälpte, hon låg o krafsade som en galning...

jag vill bara säga tack till er alla som skriver här...både till er som vill muntra upp o till er andra som mår lika dåligt som jag gör. vi måste hjälpa varandra o försöka stötta varandra - denna tråd är min livlina just nu! o till dej natalie25 - din syster är lycklig som har dej! tänk så fina människor det finns ändå...
imorgon bitti kl 8 har jag lång teltid med min blivande samtalskontakt. känns jätteskönt! jag o min sambo har pratat också, han sa att han fr o m nu tar nätterna fram till 3-4 = den jobbigaste o svåraste tiden för mej. det känns som en stor lättnad det också..allt det praktiska känner jag måste lösas för att jag ska kunna börja knyta an o bli mamma. tror ni jag är på rätt spår?

sitter o längtar efter min sambo, han är o repar med sitt band. frågade mej otaliga ggr om det var ok att han åkte iväg, jag sa ja - vill att livet ska fortsätta som vanligt trots att jag mår som jag gör! nu sitter jag här med ångest. ångest att hon ska vakna o börja skrika...jag klarar inte av hennes skrik helt enkelt.
dagen har varit bra ju! fått en tid hos psykologen - ska dit på fredag! , min bästis har varit här o stöttat mej o hjälpt mej , sedan var vi på bvc o allt gick bra. lilla tjejen har varit gullig hela dagen, t o m jag har blivit varm av henne o jag blev så lycklig av den känslan...o så nu; nu är jag värdelös igen : kan jag inte vara ensam med min dotter på kvällstid??? nä tydligen inte...hur kan man vara så rädd för ett så litet barn??
när jag läser hur ni andra har det o hur ni har haft det längtar jag tills jag också är där...för så är det faktiskt; jag har börjat inse att jag också kommer att må bra en dag! det känns stort att inse det! men just nu river ångesten i mej...

sitter o längtar efter min sambo, han är o repar med sitt band. frågade mej otaliga ggr om det var ok att han åkte iväg, jag sa ja - vill att livet ska fortsätta som vanligt trots att jag mår som jag gör! nu sitter jag här med ångest. ångest att hon ska vakna o börja skrika...jag klarar inte av hennes skrik helt enkelt.
dagen har varit bra ju! fått en tid hos psykologen - ska dit på fredag! , min bästis har varit här o stöttat mej o hjälpt mej , sedan var vi på bvc o allt gick bra. lilla tjejen har varit gullig hela dagen, t o m jag har blivit varm av henne o jag blev så lycklig av den känslan...o så nu; nu är jag värdelös igen : kan jag inte vara ensam med min dotter på kvällstid??? nä tydligen inte...hur kan man vara så rädd för ett så litet barn??
när jag läser hur ni andra har det o hur ni har haft det längtar jag tills jag också är där...för så är det faktiskt; jag har börjat inse att jag också kommer att må bra en dag! det känns stort att inse det! men just nu river ångesten i mej...

sitter o längtar efter min sambo, han är o repar med sitt band. frågade mej otaliga ggr om det var ok att han åkte iväg, jag sa ja - vill att livet ska fortsätta som vanligt trots att jag mår som jag gör! nu sitter jag här med ångest. ångest att hon ska vakna o börja skrika...jag klarar inte av hennes skrik helt enkelt.
dagen har varit bra ju! fått en tid hos psykologen - ska dit på fredag! , min bästis har varit här o stöttat mej o hjälpt mej , sedan var vi på bvc o allt gick bra. lilla tjejen har varit gullig hela dagen, t o m jag har blivit varm av henne o jag blev så lycklig av den känslan...o så nu; nu är jag värdelös igen : kan jag inte vara ensam med min dotter på kvällstid??? nä tydligen inte...hur kan man vara så rädd för ett så litet barn??
när jag läser hur ni andra har det o hur ni har haft det längtar jag tills jag också är där...för så är det faktiskt; jag har börjat inse att jag också kommer att må bra en dag! det känns stort att inse det! men just nu river ångesten i mej...

tack för tipset ellinor doolittle, just detta med liksom acceptera känslorna o inte kämpa emot när dom kommer utan istället vänta ut dom o intala mej att det går över funkar för mej - innan ångesten slagit klorna i mej. när den gjort det blir jag helt blank i huvudet, jätteläskigt!
min älskling kom hem kvart i tio igår, jag satt vid datorn o var nästan okontaktbar av ånges, bara satt o surfade runt febrilt. tog mej 2 tim att varva ner... han blev förvånad att jag var som jag var, sa att det ju varit bättre i 2 dgr o han måste ju kunna åka iväg en kväll. jo visst...han har rätt. jag är helt jävla(ursäkta ordet)värdelös som inte klarar att vara ensam med mitt barn. vet inte hur jag ska få ner min ångestnivå, känns helt hjälplöst. min kille måste förstå mej, han bara måste stötta mej i detta! han är mitt allt just nu; utan honom pallar jag inte . min pappa var här igår en sväng, nämnde inte det här i tråden för jag förträngde det:( han kom med kommentarer typ" du måste ju vara lycklig nu", "du måste faktiskt ta hand om hemmet också", "det är inte normalt att du mår dåligt" etc etc...o så undrar han varför jag inte vill att han ska komma på besök! jag kämpar med att göra rätt, med att älska min dotter, med att andas - såna kommentarer gör så ont!
men: tjejen sov från 23.30-04 inatt!!! o jag med!!! helt otroligt!!! borde vara glad för det, men jag har ångest o känner mej så dåligt för att jag inte kan vara ensam. är det normalt att inte klara av det? hur hade ni andra det när ni mådde dåligt? klarade ni av ensamheten? o hur ska jag kunna få min pojkvän att förstå detta???