Deprimerad efter abort.. Finns det någon som haft det likadant?

Vilka kunde du vända dig till? Än så länge är det min kille som jag pratar med, han är en otrolig hjälp. Samt en kurator via telefon (vi bor utomlands). Funderar på o söka upp en kurator på plats, eventuellt.
Hur är det om man talar om det för de närmsta vännerna?

Trodde inte att så här starka känslor kunde uppkomma efter en abort, iallafall inte om den skedde tidigt. Men nu inser jag att en kvinnas graviditetskänslor är en hel vetenskap.. Kanske känner jag det extra jobbigt för jag är nästan 30 fyllda. Både för det psykiska o fysiska.

Vad gör man för o komma igång igen???

Baka bullar hjälpte mig ett tag, typ för o få tiden att gå. Men sen bröt jag ihop, o nu känns allt meningslöst. Att stirra i väggen eller gråta är allt jag gör.

Ja att komma ut o promenera kommer nog att hjälpa. Ta en fika o titta på världen.
Har fortfarande extremt ont efter aborten och det gör att det är svårt o gå. (Lite ledsen att jag inte blev informerad att man kan ha värk i flera veckor efter. Hade kunnat förbereda mig på ett annat sätt.)

Idag ska jag försöka ringa en barndomskompis o berätta hur jag har det. Henne känner jag att jag kan tala med. Tror jag. Hoppas jag. ...Önskar jag inte fanns...

Det känns så jobbigt o ringa, vill inte vara jobbig eller välla tung känslor på andra... Men jag ringer henne, hör hur hon har det. Sen när jag känner att det funkar berättar jag försiktigt att jag gjort abort o att det är lite jobbigt, berättar inte för mycket ida. Nästa vecka kan jag försöka ringa henne igen, då hon fått "smälta det" lite.
Många kramar

Hej Anonym (skrollan)
Verkligen glad för din skull att du har 2 underbara barn. Hoppas hoppas jag kommer att uppleva att få barn. Det är det jag ska kämpa för nu, komma på benen först, hitta glädje igen o kämpa så att jag en vacker dag, förhoppningsvis kan bli gravid igen! ..rädd o tänka på det, nu när jag skrev, så hoppade mitt hjärta extra volter. Vilken längtan till en bebis... Samtidigt som jag gjort en abort. Men det barnet hade ju inte fått en bra start, om ens en start alls.

Jag kar fått kontakt med en kurator på KK där jag gjorde aborten (i Sverige), haft ett samtal, o vi ska pratas igen på tisdag.

Jag är lite negativ till antideppmediciner, men skulle vilja testa något för stundtals är jag heldeppig. Hur fungerar dem? Blir man mycket trött/slö? Blir man sämre igen när man sen slutar medicineringen? Är det inte svårt o jobbigt att prova ut rätt sorts medicin? Får man stå ut med många bieffekter? Eller hemligheten är som du säger att man "smyger in" medicinen i låga doser?

De senaste dagarna har jag inte haft något panikanfall, vilket känns positivt. (Men usch, vad rädd jag var. Trodde jag skulle bli knäpp)
Det har hjälpte mig mycket o prata med min kille. Dock känner jag mig riktigt rädd o ensam så fort han ska någonstans...
Kanske att Atarax skulle kunna hjälpa mig i stunder när jag känner mig rädd. Och resten av behandlingen står för att prata med kille o vänner!? Samt att tiden läker sitt, o att jag kan kommer snart kunna ut o gå?!
Tack!