Skumboll skrev 2009-06-05 13:23:12 följande:
Du har så rätt septemberknodd! Problemet är bara att jag kämpat i motvind så länge, har inte haft någon som trott på att sonen har något "knas" och har bara setts som en hysterisk mamma. Inte förrän nu har vi hittat en läkare som äntligen tar allt på allvar. Jag har ju ingen aning om vilken hjälp det finns, och vad vi har rätt till, för än finns ju ingen diagnos bara en herrans massa problem. Men det börjar tära på mig... Ibland behöver man en lite kick i baken, några få ord som får en att orka lite lite till, tack!
Åh vad jag vet hur det känns. Alla har sett Tea som ett barn med downs syndrom och de behandlar man på ett visst sätt. Bla använder man tecken som stöd. Men Tea hatr inte alls svarat på tecken, och vi har sagt det hundra gånger. Ändå blir vi ignorerade och tillsagda att gå hundra kurser i kom igång med tecken, och vi har gått dem alla. Och medan Teas ds-polare börjat teckna alltmer avancerat så har Tea totalt stått still. Och NU äntligen, säger vår doktor att tecken, nej, det är för abstrakt för Tea, som ju har neuropsykiatriska problem utöver sin ds, det klarar hon inte av att tolka. Så nu ska vi börja med bildkommunikation, vilket funkAt skitbra. Jag blir så trött, för vi har ju sagt hur länge som helst att nåt är fel. Det är farligt när man bara ser diagnosen. Samma sak är det med adhd:n: Alla har nöjt konstaterat att Tea ju inte är något passivt downbarn som man måste locka till aktivitet, Tea har ju myror i brallan och aktivierar sig själv. Men det ärj u inte bara bra, vi som lever med henne är ju helt utschasade, liksom hon själv efter en hel dag hypad och speedad.
Ja, visst tär det på en, att man är i händerna på vården och på att oflk fattar vad man säger. man måste skaffa sig hårt skinn och hög röst. Och det kan också vara tröttsamt. Håll ut och håll ihop, du är iaf inte ensam!!