Hur går en adhd utredning för barn till?

ville mest säga hej hej. Vår Tea 2,5 år, har downs syndrom, trolig adhd och autistiska drag. Vi ska börja medicinera nästa vecka, spännande!

Klandra inte dig själv! det är bara bara negativt o hjälper ju varken dig eller honom! du får se till att fortsätta vara den bästa mamman för ditt barn, och sedan be om hjälp så mycket du bara kan! Avlösarservice, dagis, mm mm mm. Man ska hålla ihop länge som handikappförälder och man behöver INTE klander, man behöver kraft och stöd!

Åh vad jag vet hur det känns. Alla har sett Tea som ett barn med downs syndrom och de behandlar man på ett visst sätt. Bla använder man tecken som stöd. Men Tea hatr inte alls svarat på tecken, och vi har sagt det hundra gånger. Ändå blir vi ignorerade och tillsagda att gå hundra kurser i kom igång med tecken, och vi har gått dem alla. Och medan Teas ds-polare börjat teckna alltmer avancerat så har Tea totalt stått still. Och NU äntligen, säger vår doktor att tecken, nej, det är för abstrakt för Tea, som ju har neuropsykiatriska problem utöver sin ds, det klarar hon inte av att tolka. Så nu ska vi börja med bildkommunikation, vilket funkAt skitbra. Jag blir så trött, för vi har ju sagt hur länge som helst att nåt är fel. Det är farligt när man bara ser diagnosen. Samma sak är det med adhd:n: Alla har nöjt konstaterat att Tea ju inte är något passivt downbarn som man måste locka till aktivitet, Tea har ju myror i brallan och aktivierar sig själv. Men det ärj u inte bara bra, vi som lever med henne är ju helt utschasade, liksom hon själv efter en hel dag hypad och speedad. 

Ja, visst tär det på en, att man är i händerna på vården och på att oflk fattar vad man säger. man måste skaffa sig hårt skinn och hög röst. Och det kan också vara tröttsamt. Håll ut och håll ihop, du är iaf inte ensam!!

Lappstockholmska: Det låter ju verkligen hur bra som helst! En sådan ska jag propsa på så småningom! Vårt hab är generöst och tillmötesgående, så det borde funka. Tack för tipset! (vi tar tacksamt emot alla tips vi kan få!)

Skumboll: Ja, man tycker ju att de borde lyssna en aning. Nu är maken läkare själv, vilket vi har tvingats kasta fram många gånger för att vi ska få gehör för vad vi säger, vilketj u känns otroligt tramsigt.  På bup jobbar ju psykiatriker och neuropsykiatriker, så jag kan inte tänka mig att det spelar någon roll vart du går: Det måste ju ändå vara en läkare som ställer diagnosen väl?