IVF för oss som är snart 40. Våra chanser?

Nu har jag följt er tråd ett tag i tysthet, men nu tänkte jag skriva lite och be er om lite råd...Jag fyller 39 år till sommaren och försöker få syskon till min son, Jag har inga äggledare kvar så min enda möjlighet är IVF. Jag gör nu mitt sista IVF-syskonförsök. Jag går en utbildning som jag har 1.5 år kvar på. Den är mycket krävande och jag känner att efter fem IVF:er är jag helt psykiskt och fysiskt slut. Jag vill nog göra några fler försök till men orkar inte just nu. Hade ni väntat 1. 5 år då jag alltså kommer att ha passerat 40, för att göra flera IVF:er? Eller hade ni pga åldern kört på? Vore så väldigt tacksam för era synpunkter, då jag inte har nån annan att rådgöra med riktigt...

Tack för era svar tjejer. Ja, jag VET ju egentligen att allt rasar höll jag på att skriva efter 40...Men det är så svårt ändå...och det känner väl alla som är inne i den här svängen, hur mycket orkar man? Hur mycket får det kosta? etc etc...Det är tungt att vara i vår sits, speciellt med en ålder som tickar på!

Vilken bra input ni ger, speciellt intressant att läsa om er som fyllt 40 och hur ni upplever det. Tack!

Mia69: Jag har också varit nära ÖS, men inte så illa däran som du. En tröst i bedrövelsen är ju att du har finfina världen  för din ålder! Nästan en bedrift att bli överstimulerad i vår ålder höll jag på att skriva. Hoppas du mår bättre snart!
Jag har fått mig en tankeställare angående åldern, jag vet att ni har så rätt, så rätt...Om vi fortsätter syskonförsöken så kommer jag fortsätta i höst. Det är precis som ni säger, åldern tar ut sin rätt. Jag vill nog inte inse att jag är så gammal, hur fanken gick det till förresten? ; ) Känner mig ung i både kroppen och sinnet, men biologin är ju biologin.
Nåväl nu ska detta försök klaras av och förhoppningsvis behöver jag aldrig fundera på fler IVF:er!

Inanna: Vilket vackert nick du har förresten,  vad skönt att du skrev att du förstod känslan av sorg om syskon även om man redan har ett barn. Ibland kan jag känna mig dum som känner så fast jag redan har det fantastiska privileget att ha ett barn, jag skäms liksom att skriva för jag vet ju hur det känns att inte ha några alls. För min egen del så tror jag att jag tar ut all sorg nu efter att jag fått ett barn, innan vi äntligen efter 7 års ofrivillig barnlöshet fick en son så stängde jag nog mera av känslomässigt tror jag. Det är därför det blir så svårt nu, fortsätta de tröstlösa syskonförsöken eller inte...Nåja, hoppas detta försök tar sig nu så man slipper detta framöver. Hoppas att du Inanna också blir gravid nu!!!

vad mycket kloka människor det finns i den här tråden!!

Oj, det där såg ju helskumt ut....är det nån som kan ändra?

Enya70: Jag förstår din sorg fullkomligt. Man kan ju både adoptera och sörja det som inte blev liksom (nu hoppas vi ju att du slipper det, men ändå). Jag tror att det viktiga är att acceptera sina känslor som de är, och de som inte kan förstå känslorna behöver man ju inte lyssna på. Det är vad just du känner som är det viktiga och väsentliga och som gäller för dig här och nu.
Sen kan jag tycka att det är bra om man vill adoptera att man också driver den processen, det måste kännas skönt att ha en back-up-plan. Får man fråga vilka länder som är aktuella? Kan ni tänka er ett äldre barn?

Chichisita: Nej, jag tog inte ett dugg illa upp, det är nästan så jag skäms för att jag redan har barn höll jag på att skriva! Nej, det gör jag ju inte såklart, men jag VET så väl hur det känns att inte ha några barn alls. För mig personligen så är dessa syskonförsök tuffa, men någonstans så vet jag ju också att jag har så mycket att vara tacksam för, jag har ett friskt barn, jag kan inte klaga på nånting egentligen. Men det gör jag ju ändå. Känslor är nu känslor som inte går att styra dit man vill, men det hjälper ju att prata och bearbeta kring dem.
Ja, IVF-resan är sannerligen tuff. Just nu sitter jag med en mage stor som en ballong inför ÄP imorgon och behöver förbereda mig för ett seminarium jag ska hålla. Livet måste vara igång även fast man mår illa och mest av allt bara vill krypa ner under täcket. Och så kommer de där dumma tankarna, äsch det blir ändå inget befruktat den här gången heller...Det blir inga mer barn. Och i mitt fall kan jag inte hoppas på hemmaförsök heller eftersom båda mina äggledare är bortplockade. En bekant till mig sa en grej som jag inte kan glömma riktigt, hon väntatde sitt fjärde barn som hon egentligen inte ville ha, hon sa att det var lika stora problem att vara superfertil som att inte kunna få barn...vad svarar man på sånt egentligen? Är vår smärta och sorg över de barn som vi aldrig får, så svår att fatta för andra människor?
Önskar jag var mer positiv som du Snösport! Du har en härlig inställning tycker jag.

Inanna: På min klinik mäter de E2,. trodde det var standard överallt. Usch jag förstår din toaskräck, den är vidrig. Finns inga ord som kan hjälpa dig, mer än att jag verkligen hoppas det tagit sig!!
Tack för era lyckönskningar!