snorpan02 skrev 2013-06-25 22:34:36 följande:
Hej tjejer
min midsommar blev inte så rolig som jag hoppats på, fick minus och sedan superblödning som vanligt...
så nu är det sommaruppehåll och sen på det igen då vi har 2 ägg kvar, är urless på allt vad ivf heter just nu känns allt blähää, sen så har min sambo blivit arbetslös förra veckan,så nä det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Det här livet är så olikt mig, har alltid uppfattat mig som en väldigt positiv person men efter snart 4 år med barnförsök så har jag upptäckt att de flesta av mina vänner är ytliga, de orkar inte ringa och fråga hur det går, hur man mår och nej jag har inte glömt bort dem men är det någon mer härinne som känner att vissa vänner helt plötsligt försvinner när man inte bara orkar leva ett ytligt liv utan man mår lite kasst med hormoner och misslyckanden?
Hur mår era män efter misslyckanden? Jag är lite nyfiken på såna här frågor för min sambo är tyst och tycker hela livet är emot honom när han så gärna vill bli pappa.
Kram och ha en härlig sommar, jag ska ta tillfället i akt och strunta i allt som har med ivf att göra, det enda jag tänker njuta av är spontana hemmaförsök.
Jag kan relatera till vad du skriver. Men då har jag redan reflekterat på liknande efter ändast 6 månader av försök. Tänk vilken bedrift att ni har kämpat i 4 år!! Jag känner också att relationer blir prövade. Och under denna prövning känner man sig minst sagt ensam och övergiven. Inte bara övergiven av vänner och familj utan även vården. Då jag vanligtvis brukar behöva äta anti-depp går ju inte det just nu. Min VC läkare kommenterar under diskussionen om att sluta medicinera:
"Det är ditt val. Väljer du att försöka bli med barn eller inte? Om du väljer att försöka bli gravid så får du nog räkna med att må dåligt ett tag framöver." Så ensam är man. Med depp-tankar och annat. Hjälpte ju inte att man också fick tidigt missfall som tog 12-timmar med starka kramper och riklig blödning. Inte ens max-dos av Ipren och Alvedon hjälpte att lindra smärtan. Man blir ju minst sagt påmind om hur starka krafter man har att arbeta med... Och tiden som bara springer iväg. Fyllde 40 år i februari :(
Min man är också relativt tyst. Men jag ser hans ansikte när det uttrycker hopp och förtvivlan. Men han stöttar mig och mina tankar så gott det går. Det är väl bara det att man inte vill "gnata död" på relationen heller. Så därför har jag övervägt att besöka en kurator istället. Men då måste man ju missa mer arbetstid - vilket inte mottages så bra på arbetet...
Nåja, nu är det sommar och vi alla får försöka njuta av grönska och sommarväder. Tur att trådar som den här finns! Vi förstår iaf varandra :)
Kram
Med önskningar om en fortsatt fin dag!! 
Men jag tycker ni ska ge ÄD en chans om ni orkar. Ni är väl inte lastgamla än 
Åh så roligt för dej!!!