I tisdags berättade jag för min chef att jag väntar barn. Det kändes att han bara väntade när det skulle komma. När jag frågade om han kanske hade redan misstänkt det så svarade han kanske det. Möjligt att det hade börjat spekuleras redan, men särskilt glad var han inte. Pratade om hur lustigt det var att alla hans nyanställda blir/blev pappa/mamma lediga. En kille jobbade 3 dagar bara och blev pappa ledig, men jag var ju ens gravid när jag började för 6 månader sedan ville jag skrika, men sen tänkte jag att han fattar väl själv att jag inte kunde ha varit det. Sen sa han att det skönt att jag ville berätta det och inte att jag vantrivs och vill säga upp mig. Nej, nej jag trivs så bra och det har säkert bidragit till att min kropp mår så bra sa jag. Sen fick jag en del beröm att folk uppskattar det jag gör, får saker gjorda osv och han hoppades att jag vill komma tillbaka efter att jag varit mammaledig, ehh vart ska jag ta vägen annars? Jo, då sa jag, så fort som möjligt, för att pappa kommer aldrig låta mig vara hemma med barnet länge, han vill bli pappaledig så fort han bara kan. Vi båda var ganska berörda efter samtalet, men det gick ju ganska bra, dock kände jag mig som en skurk ändå, jag vet ju hur dåligt han har med resurser och vill så gärna tillgodose honom på något sätt, vet inte hur bara. Gillar min chef skarpt.