IVF för oss som är snart 40. Våra chanser?

Beklagar ditt minus, tungt besked varje gång

Hoppas din mens kommer snart och du får räkna ner till nästa FET. Håller tummarna. Jag väntar min mens också nu i dagarna och FET om dryggt 2 veckor. Vi kan bli ruvarkompisar du och jag, det våre kul tycker jag.

En fråga, ska man ta progresteron när man gör FET också? En annan fråga, hur många har du i frysen? Jag har tre, 2-, 5- och 6-dagars embryon i frysen.

Hur gick det med provet Chippi? Hoppas på det bästa vännen!

Fahlvik, grattis till det officiella pluset! Jätte glad för din skull. Hoppas att du är så rund just för att du har två hyresgäster. Vilken tur att du inte köpte någon barnvagn än, du måste veta ju om du ska ha en dubbel :))

Själv sitter jag här med mensvärk och väntar när den kommer, varför kan inte den komma någon dag tidigare också, precis som äl, men det finns inget annat att göra, bara att stå ut.

Ingen ny test, känns onödigt, men om inte mensen kommer imorgon så testar jag på torsdag.

Innanna, skönt att veta att du är på bättringsvägen. Förstår dig precis hur det känns, varje månad i vår ålder känns som en jätte stor förlust. Att satsa själva vid nästa ÄL tycker jag är mycket klokt beslut, alla tillskott borde hjälpa till på traven. Prova ta rosenrot också, både du och din man, sägs att den ger bra effekt, annars blir man piggare helt enkelt.

Vad menar du renlevnadsmänniska? Ingen snus och knappt något kaffe, men dricker du aldrig alkohol, typ vin eller öl, heller?

Här är det ingen mens i sikte än, det har gått mer än två veckor efter äl nu och den borde absolut komma imorgon. Mådde riktigt illa på bussen på väg hem idag, vet inte vad jag ska tro, men har bestämt mig att testa imorgon igen.

Annars hade vi en jätte trevlig middag alldelles nyss med dotterns pojkvän!!!!! Var är vi på väg, bromsa tiden någon, snälla! Nå väl, hon har rovat åt sig en snygging i alla fall, och så blyg han var, så gulligt :).

Testet imorse visade ingenting, ungefär som förväntad, men ändå trist. Har super mensvärk just nu och önskar att mensen ska komma snarast, känner mig vrål deppig pga av allt.

Inte minst pga jobbet, vi ska ha en gemensam lunch i gruppen för att fyra frisläppning av system som vi håll på med under flera år. Deadline hade vi 13 november FÖRRA året och fick då två månader på oss för att hinna ikapp. Redan då sa jag att det inte räcker med två månader, utan det kommer ta minst ett år med den styrka vi hade. "Håll käften din elak och gnällig kärring" fick jag ungefär tillbaka, och det tog precis ett år tills vi blev klara med alla system och nu ska vi fira, ett år senare ! Vad? fy f-n, jag kräks på sk-n!

Det intressanta var att just jag hann med mitt system nästan i tid, det tog 3,5 månader efter deadlinen, men det hela slutade med att jag gick in i väggen och var sjukskriven på 50% hela sommar. Ingen har sagt tack till mig heller för att jag jobbade som en idiot! Min gruppledare viskade i mitt öra vid något tillfälle att jag hade rätt, men skadan redan skett och jag har värsta ångest att åka till jobbet.

Lunchen igår gick till så här; alla chefer satt vid ett bord och vi andra vid två andra bord, så mycket gemmensamt var det. Chefer satt och dunkade säkert varandra i ryggen för att dem var så duktiga, hörde inte ett ord riktat mot någon annan av oss. 

Att det är fel på våra chefer vet alla förutom cheferna själva, de har inger planering mot oss men skryter utåt så att örönen vissnar. Jag är enda tjejen i gruppen som dessutor vågar ifrågasätta deras obefintliga planering. Jag fattar inte hur ledningen uppåt accepterar ett års försening? Det måste kosta enorma pengar för företaget. Slutgilltiga deadlinen, som absolut inte gick rubba på, var 13 november förra året, deadlinen hade flyttats ett par gånger innan dess faktiskt.

Situationen är ohållbar, det förstår jag naturligtvis, min kollega t ex lider av ångestattacker under ca 1,5 år och käkar lyckopiller mot det och sömntabletter, en annan tar sömnpiller  varje natt och nu även jag fick sönmpiller utskrivna av min läkare. I somras valde jag sjukskrivning istället och efter det fick jag gå på stresshanteringskurs och akupunktur hos företagshälsovård, men den sömnreserv som jag lyckades lagra då är förbrukad för länge sedan och jag sover allt sämre nu med alla tankar som snurrar i huvudet. Jag ska ta min första sömntablett på lördag, tänkte jag, för att sova ut, nu när jag vet att jag inte är gravid trots allt.

Inte konstigt att jag inte lyckas med det när jag är fullproppad av stresshormoner och min mens är fortfarande borta. Jag hade kanske två ÄL förra cykeln, men ingenting som jag hade noterad eller satsat på. Återstår bara vänta och hoppas att mensen kommer snart.

Hoppas att ni inte tar illa upp att jag väller ut mig tråkiga saker här, men vissa dagar är sämre än dem andra och jag haft en svacka nu, jobbar bort den så gott jag kan.

Jag vill vara positiv, jag har alltid varit en glad och spontan person, men nu är jag inte mig själv längre och jag lider av det, försöker ibland rycka upp mig, men det känns mest som om jag pendlar mellan två exterma lägen.

Jo då, jag har stöd av mina kolleger på andra avdelningar och ska be HR att få byta till en annan grupp efter nytt år. Just nu är jag utlånad till en annan grupp och det är också bara killar där, men de verkar ändå vara ganska glada trots att jag är från en annan ras, det känns ganska bra. Sen har jag sökt ett annat jobb också och kikar efter fler. Har faktiskt fått ett erbjudande från ett konsultbolag, men man måste starta eget för att vara med dem och det orkar jag inte just nu. Vi får se hur det utvecklas, men dem är på mig då och då, man kanske ger med sig till slut. Ha det gott!

Kram till dig med, Inanna! Det är klart du är värd en löneökning, alla är det, det är inflationens villkor. Lunchen har t.ex blivit minst 10 kr dyrare senaste året, ska man behöva byta jobb för att få råd med lunch under en arbetsdag? Jag hoppas du kommer på något klokare att säga till din chef på lönesamtalet, men ta inte upp personliga problem just då. Om chefen gör det så säger du bara att du kan hantera de utan påverkan på ditt jobb och din man är stor stöd för dig, vad du än säger så måste du se till att diskussionen inte fortsätter vidare. Var starkt! Håller tummarna att det går bra. Kram!