Lunchen igår gick till så här; alla chefer satt vid ett bord och vi andra vid två andra bord, så mycket gemmensamt var det. Chefer satt och dunkade säkert varandra i ryggen för att dem var så duktiga, hörde inte ett ord riktat mot någon annan av oss.
Att det är fel på våra chefer vet alla förutom cheferna själva, de har inger planering mot oss men skryter utåt så att örönen vissnar. Jag är enda tjejen i gruppen som dessutor vågar ifrågasätta deras obefintliga planering. Jag fattar inte hur ledningen uppåt accepterar ett års försening? Det måste kosta enorma pengar för företaget. Slutgilltiga deadlinen, som absolut inte gick rubba på, var 13 november förra året, deadlinen hade flyttats ett par gånger innan dess faktiskt.
Situationen är ohållbar, det förstår jag naturligtvis, min kollega t ex lider av ångestattacker under ca 1,5 år och käkar lyckopiller mot det och sömntabletter, en annan tar sömnpiller varje natt och nu även jag fick sönmpiller utskrivna av min läkare. I somras valde jag sjukskrivning istället och efter det fick jag gå på stresshanteringskurs och akupunktur hos företagshälsovård, men den sömnreserv som jag lyckades lagra då är förbrukad för länge sedan och jag sover allt sämre nu med alla tankar som snurrar i huvudet. Jag ska ta min första sömntablett på lördag, tänkte jag, för att sova ut, nu när jag vet att jag inte är gravid trots allt.
Inte konstigt att jag inte lyckas med det när jag är fullproppad av stresshormoner och min mens är fortfarande borta. Jag hade kanske två ÄL förra cykeln, men ingenting som jag hade noterad eller satsat på. Återstår bara vänta och hoppas att mensen kommer snart.
Hoppas att ni inte tar illa upp att jag väller ut mig tråkiga saker här, men vissa dagar är sämre än dem andra och jag haft en svacka nu, jobbar bort den så gott jag kan.