IVF för oss som är snart 40. Våra chanser?

Ursäkta mig.. Jag har väldigt dåligt minne helt plötsligt... Jag ska börja spruta Gonal-f ikväll. Är det någon särskild tid eller kan jag göra det NU så att jag har det gjort? Den första är alltid värst.

Tack. Jag hade för mig att det var en speciell tid men då kan jag ta den snart så är det klart. 

Tar man det vid misstanke om t ex reumatiska sjukdomar? I så fall är jag testad normalt på det.

Tackar! Det blev halv åtta och då brukar jag vara hemma. Jag ville bara ha det gjort :)

Vart tusan läste jag att chansen för barn ökar för varje IVF? Så att första IVF:en är det 30% chans, som sedan ökar med försök två och tre? Har jag drömt det? Man hoppas kanske för mycket... 

För min del är det en kombination av fysiskt och psykiskt. En sjuherrans massa biverkningar av mediciner som hade varit värt det om det fanns en garanti att man kommer ut på andra sidan är och är gravid, men istället står man med ett, två, tre, fyra etc minus och inser att man måste gå igenom det igen. 8 kg som lagt sig runt magen, vallningar och ilska. Allt som är helt okej OM man är gravid men när man inte är det känns det... onödigt?

Funderingar på varför man själv inte lyckas, varför det inte vill fästa och i biverkningarnas sus av hormonerna blir jag depressiv och tänker att "om jag gör slut så kan i alla fall min sambo få bli pappa"... Jag ser allt i väldigt svart och det är INTE likt mig....

När jag gick in i IVF-resan första gången hade jag ingen aning om hur jag skulle må. Jag är extremt biverkningskänslig, kan bara ta en fjärdedels Lergigan utan att må jättepiss och så har det varit i alla fall där man ger mig medicin. Jag får plocka ner dom i minsta beståndsdelar. Vid ett tillfälle för flera år sedan fick jag Propavan för att kunna sova. 1/4 dels tablett av minsta dos gick bra. Allt utöver det gjorde att jag låg och sprattlade som en tok och svettades.

När jag började spraya blev jag en produkt av biverkningar som låg på köksgolvet och ville dö. Jag fick sluta spraya och börja spruta istället. Det gick bättre, men inte jättebra. Och jag kan tänka mig att jag inte är ensam!

Så självklart är det en liten oro och ångest inför varje försök. Men samtidigt orkar man när man inser att det inte är farligt. Att det går över. Att det inte är "jag" utan bara ett resultat av en behandling så gör man det igen. Jag högaktar alla som orkar gång på gång på gång, för så stark är inte jag. Men än ger man inte upp.

I mitt fall gick jag nog ganska naiv in i den här processen och tänkte att det skulle vara en baggis. Nu inför IVF 2 känner jag mig mer förberedd på att det är okej att må dåligt och att han ont som f-n och att det ordnar sig i slutet. Man ska inte vara rädd, men om man går in i det och tror att det är en dans så blir det kanske lite jobbigt efter några veckor.

Och jag menar heller inte att skrämmas, men jag ville svara ärligt hur jag upplever det.

OCH det är värt det. Det lovar jag. Annars skulle jag ju inte prova igen!  

Jag ser det framför mig. Jag försöker skicka över en massa peppning till blödningen så här en lördagkväll så att den kommer igång!

Menar du inte lite högre upp på insidan av smalbenet? Det är huvudpunkten/kvinnopunkten. En handsbredd ovanför inre fotknölen. Däremot nedanför fotknölen på utsidan av foten finns en utdrivande punkt.