IVF för oss som är snart 40. Våra chanser?
Kalimero; nu ska jag svara dig lite mer utförligt som jag lovade tidigare idag.
Det är mycket som ska vara på plats i denna märkliga verkstad. Jag tror det är helt viktigt, tom avgörande, att ha allt annat på plats när man ger sig in i denna cirkus men det vet du ju. De flesta blir nog överväldigade och överrumplade över den process det innebär, dels är det oerhört känslomässigt, dels är det otroligt utlämnande och inte en trevlig historia att genomgå. Det är tufft med alla hormoner, att fläka ut sig på ÄP och den fasansfulla väntan med alla känslor i omlopp. Sen ska man hantera misslyckandet. Och tiden går. Och det tär. Det påverkar på alla plan, både mentalt & fysiskt. Tankarna är nån helt annan stans hela tiden. Ni har varit med så länge och behövt hantera så mycket längs vägen, det måste vara oerhört påfrestande.
Och så våra älskade män. När jag började här på FL verkade allas män så otroligt engagerade och delaktiga, de verkade veta minsta detalj och var mer insatta i fertilitet än läkarna. Nu ett tag senare vet jag att så är inte fallet. Väldigt många, har jag fått reda på genom mail, är inte alls med på noterna. Eller ja, de vill såklart, men de visar inte den sympati & det engagemang som vi önskar. Men hur känner männen det då? Det är såklart olika men oftast fruktansvärt jobbigt att stå vid sidan av och att allt läggs på kvinnan. De kan inte påverka särskilt mycket och det är vi som får gå och ha ont och ta sprutor och må dåligt. Sen är det såklart manligheten & prestationsångesten, precis som jag tror att många av oss kvinnor känner att vi inte blir gravida, det som kanske är hela vitsen med kvinnligheten. Jag har förstått att många män som gör IVF, oavsett anledning, känner sig omanliga inför pappor. En del inför mammor. Det är djupt rotat att föröka sig och bära hem föda till familjen, det plockar man inte bort hur moderna vi än är.
En del män, som min, sitter hur lugnt som helst i båten. Han verkar tro att vi är 25 och har all tid i världen. Och har vi inte det så är det inte hela världen. Det är också frustrerande. Jag får portionera ut mina nya rön, ideér & förslag, annars framstår det som nipprigt & halvt hysteriskt. Det är väldigt jobbigt men så får det hanteras. Jag vet nu att jag är långt ifrån ensam om detta.
Nu står ni dessutom inför nästa fas att använda en annan mans spermier, om jag får uttrycka det så. Vid valet att ta donerade ägg så är det inte kvinnans genetiska barn men vi bär ändå barnet och får därmed en annan samhörighet. Vid SD står mannen helt utanför, det är inte ens hans spermier, så resonerar han. Jag förstår att det ställer till det för många män. Jag hade i början väldigt svårt att tänka mig ÄD, då får ju min man faktiskt barn med en annan kvinna. Men riktigt så är det ju inte, när man låtit det vila ett tag, inser man det. Det är ju likadant med adoptivbarn. Det är en del känslomässiga hinder att ta sig förbi som är väldigt jobbiga. Min man kan absolut inte tänka sig vare sig ÄD eller SD - jag hade nog kunnat tänka mig det men jag tänker inte tanken - ännu. Man måste utgå ifrån hur det känns långt därinne.
Hur hanterar man då detta? Det finns nog bara en väg - genom kommunikation. Men när det är svårt att sätta ord på och det är vansinnigt jobbigt att prata om, jag då får man nog bara låta tiden gå eller ta hjälp utifrån. Efter allt ni har gått igenom är ni extra sårbara och jag hoppas så för mitt liv att ni klarar detta, med eller utan barn. Män har ofta inte lika många att prata med, om ens någon alls, som vi har och det gör det desto jobbigare. Det är inte ett ämne man börjar prata med vem som helst om. Utöver detta så har ni kanske annat som tynger, då är det en hemskt jobbig situation. Har ni möjlighet att "bara vara" något i sommar? Jag tror det är otroligt viktigt att åter finna det som en gång förde er tillsammans. Det som är ni. Det som gör att ni älskar varandra. Kärleken i detta är den viktigaste faktorn. Detta är svåra saker att hantera som det inte finns nån mall för och alla känner och hanterar det olika. Vi i denna tråd står faktiskt inför sanningen att det kanske aldrig blir barn. Det är en enorm sorg, ilska, frustration och uppgivenhet som man dras med på olika vis. Men glöm aldrig att livet ändå fortsätter vid sidan av, ett vackert liv med många underbara ingredienser!
Ja, det blev ju lite långt! Om du orkat läsa ända hit så hoppas jag så innerligt allt gott för dig Kalimero och alla andra kämpande i denna tråd. Egentligen vill jag nog mest säga att ni är alla fantastiska, tappra och underbara Nu ska jag gå och ta mig ett glas fredag kramar