4 missfall.. Finns det hopp?

Hej! Åkte till gynakuten, kännde på mig att det inte hände någonting. Det blödde bara lite själva dagen jag tog dom och jag hade aldrig ont, och mycket riktigt så var allt kvar. Hade inte hänt ett dugg =(

Så fick med mig 3 nya tabletter hem som jag tog vid 14 tiden idag, har ännu inte hänt något men kanske kommer. Fick en återtid tills nästa vecka och hade det fortfarande inte hänt något då så blir det skrapning för dom brukar bara försöka två gånger.  
Vet inte hur det är med riskerna med skrapning, har skrapats 4 gånger och sen även opererat bort sammanväxningar i livmodern som kanske berodde på det så visst känns ju inte optimalt, men samtidigt har jag även fått en infektion i livmodern en gång för att rester efter förlossningen inte riktigt kom ut så det känns som att det är skit både och.

Suck och suck... Var på ultraljud idag igen och nu verkar det dock vara tomt i livmodern, läkaren såg ingen hinnesäck längre, bara förtjockad slemhinna. Däremot har jag ju inte blödit så mycket och det hade nog förklaringen i att något satt fast..  Läkaren tog en stor tång och drog ut något som hade fastnat. "Graviditetsrester" som hon kallade det.. Huuuhhhhha... Det gjorde inte ont men själva grejen!! Även om skrapning har sina risker så föredrar jag det helt klart, det här har varit långdraget och jobbigt, först blödning under när jag var gravid och sen cytotec två gånger under en vecka och sen nu ska det blöda ytterligare någon vecka innan det var klart trodde läkaren. Så trött på att blöda. Och nu när det verkar vara ute så kommer den riktiga sorgen över att det inte blev något igen =(
Ingen stor mage i sommar, ingen bebis till hösten.. Inte för att jag vågat tänka så men ändå. Nej, ingenting nu heller.  

Sen på allt annat elände så misstänkte vc diabetes på sonen, så fick panik och åkte till barnakuten men där var proverna bra så hoppas det bara var ett enstaka prov som gick upp för han hade ätit. Usch, oroligt! Det "positiva"  var att jag insåg att jag egentligen orkar allt bara min son får vara frisk. Var en fruktansvärd känsla av att misstänka att han var sjuk, och jag är så oändligt tacksam över att jag har den plutten att pussa på här hemma. 

Vad tror ni om att köra på igen direkt? Har alltid väntat flera månader imellan och velat läka men nu saknar jag graviditeten, känner mig lite snuvad på att jag aldrig hann testa ordentligt med mediciner och så. Skulle vänta tills nästa mens tyckte läkaren idag men va fan om den här blödning nu är som en mens så kan man ju testa bara lite sen när den är slut? Eller finns det några nackdelar?  

MissBoring Får kika men är bara så nere just nu så har inte riktigt ro att ta till mig allt. Men visst är det ett steg, men mannen är lite skeptisk och vi hoppas ju så innerligt att det ska lösa sig, typ som av ett trollslag.. ;) Nä, men nått mer måste man väll kunna testa här hemma iallafall.

Grattis Donum! Förlåt att det inte kommit tidigare =)

Ja själv när jag var på gynakuten frågade hon om det stämmde att jag verkligen varit gravid 7 gånger, ja, 6 missfall sa jag, inga aborter då frågade hon.. Nä, inga aborter. Bara 6 misslyckade jävla skit missfall. 

Det som hugger extra i mig när folk som fått barn senare än oss hunnit med en 2:a och kanske tom en 3:a......   
Och det som hugger extra är när folk säger hurtigt att dom också hade massa missfall vilket var jätte jobbigt men sen gick det ändå, och så frågar man typ jaha, hur många missfall då, kul att det gick och hur många hade du?
Ja alltså det var två stycken typ....  Jaha... 

Bitter är jag. Oerhört bitter. Orkar inte ens dölja det längre. Håller mig till vänner som inte är gravida, helst singlar för att vara mer på den säkra sida.. Jag kommer sluta som galen, men som sagt orkar inte ens dölja det. Känner också ett konstigt hat mot gravida, fast jag som L Maria skrev inte har en aning om dom har kämpat liksom. 
Kanske blir någon slags karma att jag inte ens glädjs åt folk som kämpat längre, så det aldrig blir min tur för att jag är så bitter.    

 

Det jag är rädd för är när det är lyckohistorier (här och i andra trådar) verkar det ofta vara att man haft tidiga missfall
under en kortare period. Vi har haft sena missfall, när det skulle vara "safe", och har kämpat i snart 3 år..

Känns som våra odds för lyckohistoria inte är så stora då =(  

Kanske ska sluta gå in här och läsa så mycket, ni hör ju hur jag låter =(       

Här känns det mest att det börjar bli jobbigt att känna att det är jag som står för misslyckandena.. Känns som mannen ständigt kommer hem med nya gravidtitetsbesked bland hans vänner och jag ser på honom att det smärtar honom.. Har sagt att han borde lämna mig och få det han vill men han lyssnar inte på det örat så länge det finns hopp, men den dagen det kanske inte finns något mer..suck =(

Jag har också börjat vara öppen med att vi fått missfall när folk tjatar om när syskonet ska komma, men tycker folk har dragit sig undan mer då, jag börjar bli som en pestsmittad känns det som. Det gick inte den här gången heller och så medlidsamma blickar och folk som inte vet vad dom ska säga.   

Och jag småblöder fortfarande  Ska aldrig mer ta sånna där tabletter om jag får ma igen. Hade ont i magen igår typ som äl men har ingen jäkla aning vart jag befinner mig i cykeln eller om det ens har kommit ut ordentligt iochmed att det fotfarande snart 3 veckor efter att jag tagit första cytotectabletterna fortfarande småblöder. Gravtestet var iallafall väldigt svagt nu men inte helt negativt. Hoppas gyn kan kolla upp när vi ska dit nästa vecka vart jag befinner mig. Känns återigen som ingenmansland.