4 missfall.. Finns det hopp?

Che: hur går det för dig? När e stora ul?

Hej alla.
Sitter här mitt i mitt 3:e MA (2 ofostriga och ett som avstannat i vecka 8). 39 âr gammal. Som sagt, finns det hopp? Har 2 friska barn 5 och 6 âr gamla. Bor i Spanien och vet inte vilken hjälp vi kan fâ med utredning och sâ men det fâr bli lite längre fram. Ska försöka leta mig fram info i trâden men den är lâââng! Har ni tips pâ bad som kan av galet (kanske bara otur...) sâ skriv gärna.

Jaha nu sitter jag här mitt i natten efter att fått mitt sjätte misslyckande konstaterat. Har fem missfall och ett utomkvedshavandeskap bakom mig. De första 4 missfallen har varit så pass tidigt att jag inte hunnit så något tickande hjärta. Jag vände mig till en privatläkare som jag hört mycket gott om. Fick hjälp med progesteron och trombyl i den här graviditeten. Jag fick äntligen se ett hjärta ticka. Men tyvärr orkade den bara till vecka 9. Jag hade den här gången fått upp hoppet ordentligt eftersom vi lyckats komma förbi de där första veckorna där de jävlats förut. Jag trodde verkligen att de var vår tur den här gången. Men tyvärr :( Känner mig så uppgiven och har absolut ingen tro på framtiden och att jag någonsin kommer att få uppleva att bli mamma. Känns som vi provat allt (fast de har vi ju inte)

Jag har rätt lätt att bli gravid. Hade inte ens någon mens mellan dessa två missfall. Fast de betyder ju också att man ofta får uppleva hela helvetesproceduren flera gånger på väldigt kort tid. Det tär på psyket. Men man vill inte vänta heller pga ålder (32 år)

Nu ska detta läka, sen är de bara att köra igång med verkstaden igen. Den biten är inte alltid så romantisk...men men. Sen är det tid för den låååååånga väntan på om det blev något. Man inbillar sig symtom och räknar dagar. Antingen möts man av viss besvikelse i att cykeln kommer igång eller av ett pluss som visserligen alltid är efterlängtat men betyder också starten på en evig oro och tanken "hur långt klarar jag mig den här gången"

Jag behöver det här forumet. De hjälper mig att hantera sorgen och jag får nytt hopp av alla fantastiska människor där ute som berättar solskenshistorier. Det har fungerat till slut för andra så varför skulle de inte fungera för mig? Det är synd att man inte kan vara lycklig under sin graviditet utan hela tiden vaksam på om symtomen är kvar och man vågar knappt gå på toaletten för risk för att hitta blod.

Tack igen alla ni som hjälper oss som tappat allt hopp.

Ni som fått upprepade tidiga missfall och sedan lyckats...vad gjorde ni?

Åt ni några receptbelagda mediciner?
Åt ni receptfria mediciner?
Tog ni progesterall?

Jag har fått 4 missfall på raken nu i v 4-5.
Jag har ett barn sen tidigare om det har någon betydelse....

Jag bryter ihop snart...klarar inte av ett till missfall...

Plussat igen, livrädd men glad! Vi har i alla fall inte svårt att bli med barn. Har inte ens haft mens sedan sista missfallet.

Hej,

Det känns som detta kan vara en tråd för mig..

Kort historia: Dotter född 05 med en normal graviditet därefter två sena mf (v16-18) med min dotters pappa under 09-10, varav en graviditeterna var med tvillingar. Båda gångerna har kubtest genomförts med mkt goda resultat. Det enda som konstaterats är att jag drabbades av "infektion som skapar förtidigt värkarbete.

Jag lever nu med en ny man sedan 3 år som inte har barn sedan tidigare och vi har nu bestämt oss för att börja försöka få barn i vår..

Så plötsligt har jag gått från från att ha varit nästintill helt säker på att aldrig mer försöka få barn till att försöka ännu en gång med vetskapen om ett eventuellt framtida plus kommer starta en gigantisk oro.

Har läst i tråden men den är lååång så det kommer ta ett tag innan jag är ikapp. 

 

Hej! Vad spännande med tester gällande koagulatonsrubbningar. Erbjuds alla det som har haft upprepade mf? Jag gjorde min utredning för 9 år sedan (!) och kan inte minnas ett sådant test. Nu ska jag ligga på för att se om även jag kan få det... å andra sidan käkar jag redan trombyl från ÄL, på vinst och förlust.

Nu undrar jag om det är andra prover som jag borde ta, liiiiite borde väl vetenskapen gått framåt på 9 år kan man tycka!

Nu har jag fått svar på koagulationsproverna, det sista frågetecknet i utredningen. De visar inga tecken på antikroppar. Det finns alltså INGEN förklaring till våra tre sena missfall och INGET att göra, enligt läkaren.

Vet inte riktigt hur jag ska ta detta. Å ena sidan är det väl bra att det inte är några fel på oss. Å andra sidan hade det varit väldigt skönt med ett konkret fel och en läkare som säger att nu tar vi tag i det här och sätter in medicinering. Det enda han kunde erbjuda var ett extra ultraljud vid den tidpunkt då fostren troligen dött de tidigare missfallen (MA:s) - dvs. i v. 13-14. Fruktansvärt lång tid att gå i ovisshet.