Utsatt för otrohet - hjålp!
Har varit på båda sidorna. Bedragare när jag var ung (inget jag är stolt över). Bedragen när jag blev lite äldre. Så jag har erfarenhet av hur man tänker (och inte tänker) i en otrohetsaffär.
Om vi tar den bedragnes sida så känner jag igen alla känslorna. Ilska, chock, sorg, vrede. En overklighetskänsla. Dvs att det måste vara en ond dröm - att det inte kan hända mig. Man önskar att man kunde vakna upp och upptäcka att det bara var en mardröm. Men tyvärr är det inte så. Det tar några dagar för att sanningen skall sjunka in och chocken skall släppa och gå över i ilska och kravet på svar på frågan - Varför?!
I nästa fas är det inte ovanligt att man vill ha reda på allt. Och då menar jag allt (oavsett hur smärtsamt sanningen är). Allt från hur hela historien började. Allt om den andre, dess familjeliv osv. Allt om du hur de höll kontakten med varandra, vad de skrev osv. Allt om hur, var, när och hur ofta de träffades. Allt om vad de gjorde när de träffades, om de hade sex, hur ofta de hade sex, hur de hade sex, om det var bra osv. Allt om de har djupare känslor för varandra, om de planerade en gemensam framtid med varandra. Och så fortsätter det.
För vissa är denna information oerhört viktig att få från sin partner för att alla korten skall upp på bordet en gång för alla. Så att man sedan skall kunna få en möjlighet att lägga det hela åt sidan oavsettt om man går skilda vägar eller gör ett nytt försök. Det viktiga är att allt kommer upp så att inget "glöms bort" eller hemlighålls eftersom det slår mot möjligheten att bygga upp tilliten igen. Det är lika bra att får upp allt nu så att inget dyker upp senare för många är oroliga att framtiden skall bli kantad med "nya avslöjanden" om inte allt rensas ut här och nu.
Och de bedrage måste få en chans att älta dessa frågor om och om igen för att knna bearbeta det traumatiska. Men tillsist så måste man nå en punkt där man måste lägga det till handlingarna och blicka framåt. Dvs inte nödvändigtvis förlåta men däremot förlika sig med det som har hänt. Det gjorde kan aldrig bli ogjort. Vissa klarar av att göra ett nytt försök. Andra kommer aldrig över det hela.
Om man väljer att gå vidare så måste man inse att förhållande man hade innan inte längre finns kvar. Det är dött och man startar ett helt nytt förhållande istället. I detta så finns det en del fallgropar att se upp för. En är skulddelen som har två sidor. Den ena kan användas av den bedragna och tas fram så fort man vill sätta den andre i underläge t.ex i en diskussion, i ett bråk, när den bedragna vill få sin vilja igenom osv. Den andra skulddelen kan drabba den otrogne. Han bär hela tiden med sig skuld och skammen för det som inträffade och känner sig skyldig hela tiden. Han vågar därför inte ta sin plats i förhållandet, att ställa sina rättmätiga krav eftersom han tidigare har begått denna handling. Följden blir att han känner sig inlåst, ofri och maktlös i förhållandet. Båda dessa kan leda till att förhållandet spricker efter ett tag. Det gäller alltså att se upp för dessa fällor och det gäller för båda parter. En öppen dialog brukar vara en bra garanti för att dessa inte skall få fäste.
Tillsist så är väl den avgörande faktorn i hur vi klarar av att ta oss igenom en otrohetsaffär avgörande på vilka tidigare erfarenheter vi har haft i livet, vilka saker vi har med oss och upplevt från uppväxten, hur barndomen har varit samt vilken livssitiuation vi befinner oss i när det hela rullas upp. Till detta tillkommer hur ens partner är. Om det verkligen är som en blixt från en klar himmel eller om det har funnits en viss men marginell risk där hela tiden. Samt - om det är en engångsföreteelse, en kortare affär eller en som har pågått under flera år. Ett snedsteg vid ett enstaka tillfälle är en sak tycker vissa - det kan hända. Men ju längre en affär har pågått desto mer komplicerad blir den att underhålla och desto mer överlagd och planerad är den. Man har även där fått gott om tid att tänka över sitt snedsteg och väljer man trots detta att fortsätta affären under lång tid så slutar det hela i en härva av lögner och svek. Och det är väl det som gör så ont - de utstuderade lögnerna (samt "att man själv har varit så dum att man har litat på dem" som många säger när de klandrar sig själva).
Vissa kan acceptera en otrohet baserad på ren sexuell attraktion. Däremot kan de aldrig förlåta att de iblandade utböt djupare känslomässiga saker med varandra. Där är den känslomässiga otroheten värre än de sexuella.
Otrohet väcker en oerhört massa känslor. Allt från ilska och sorg till tankar om monogamins död (som är en helt annan sakfråga) till vissa mäns sexuella fantasier om att deras fruar är otrogna. Det spänner över ett stort spektrum men den grundläggande saken med otrohet är att det är ett svek och lek med den andres känslor och kärlek. För att förstå hur fruktansvärt det kan kännas så måste man ha upplevt att ha varit på den bedragnes sida en gång.