Äntligen plus efter IVF, BF hösten/vintern 2011

Vår älskade Ingrid somnade in i våra armar idag. Jag får uppdatera mer senare.

Jag har inte läst tillbaka jättelångt i tråden, men tack så otroligt mycket för allt stöd. Både min man och jag grät floder för alla tända ljus för vår lilla Ingrid i går kväll. Det vi har varit med om nu har varit den tyngsta helgen i vårt liv, men samtidigt den mest betydelsefulla, för vi fick ju äntligen vår älskade och efterlängtade dotter. Vi önskar så att vi fått rå om henne mycket längre, bara. Vi försöker nu ta oss från minut till minut. Vi gråter ibland, ibland stilla och ibland på gränsen till ylanden (i alla fall jag), och andra tillfällen är vi helt tomma. Jag går över till någon sorts rationell, planerande roll ibland. Och så är det ju förnekelsen - det här är omöjligt, så det har helt enkelt inte hänt. Alls. Vi kommer snart att vakna upp och åka hem från bb med vår älskade lilla dotter och återuppta livet, som nu står helt stilla. Vi har en ocean av tid framför oss, helt tom och meningslös. Alla planer för framtiden innefattade ju vår lilla Sprattel.

Min förlossningsberättelse:

Mina värkar startade vid fyratiden på min födelsedag, 15 mars, v 41+2 = BF+10. Relativt fort blev de hyfsat regelbundna och täta, men alla var inte 45 s och jag är förstagångsföderska, så vi försökte stanna hemma rätt länge. Vid 3-tiden på natten 16 mars åkte vi till Danderyd.  Vi fick ett rum direkt, eftersom jag gått på Aurorakliniken där, och vi började med en CTG-kurva som såg bra ut. Jag hade blivit väldigt trött under värkarna hemma, som jag tog mig genom med paracetamol, varm vetekudde och TENS.

På Danderyd fortsatte jag med TENS, men mina ben var väldigt trötta och krampade en hel del. Eftesom vattnet inte hade gått fick jag lägga mig i badkaret de har i ett annat rum. Det var jätteskönt med varmt vatten, så jag låg där länge, och profylaxandades genom värkarna, vilket gick över förväntan. Men sen började värkarna göra mer och mer ont, och jag fick börja med lustgas. Sprattel var aktiv i min mage i badkaret, vi skämtade om att hon var som en fisk som sprätte runt. När jag hade badat i över två timmar var det dags för en ny CTG-kurva. Men då fick de inte in någon bra signal från Sprattel. De försökte ett par gånger, och sedan fick jag gå upp ur badet. Det tog ett tag att komma tillbaka till förlossningsrummet, eftersom jag fick värkar längs vägen, och då stannade vi upp så att jag kunde profylaxandas. Sedan försökte de koppla in mig på en portabel CTG utan resultat. De gick över till en "trådad" CTG, men inte heller med den fick de in rätt signal. De spekulerade i om hon flyttat på sig och var hon brukade sparka och om hon var fixerad, vilket hon ju varit riktigt länge då. Sedan tillkallades en läkare som gjorde ett ultraljud för att se hur hon låg. De beslutade om att sätta skalpelektrod, så det gjordes (samtidigt som jag skrek och gnydde i lustgasmasken för att det gjorde så helvetiskt ont). Jag var helt hög på lustgas, men hörde direkt att det var alldeles för låg frekvens på hjärtslagen när den kommit på. Det beslutades om urakut snitt, och jag kördes raka vägen in i operationssalen och sövdes, på typ 10 minuter.

När jag vaknade upp var jag i ett uppvaksrum, och min man satt vid ena sidan sängen. Han försökte berätta om att de tagit ut Sprattel, och att de fått återuppliva henne och att det tog lång tid. Jag var helt groggy av narkosen, så det tog ett tag innan jag förstod något alls. Men vår Sprattel var i alla fall svårt skadad av syrebrist och skulle flyttas till neo på Huddinge sjukhus för intensivvård i kyldräkt i hopp om att rädda skadorna hon fått av syrebristen. Vi fick vänta länge på att komma efter, eftersom det inte kom någon ambulans.

Det som hänt var att moderkakan hade släppt helt. Då bildas ett stort sår. Det är tydligen jättesvårt att upptäcka om man inte blöder "utåt", vilket inte jag gjorde, utan allt blod samlades mellan livmodern och moderkakans "baksida". Vår lilla Sprattel hade nästan förblött från det att moderkakan lossnade till det att hon togs ut, och led av svår syre- och blodbrist. Hon fick blod och plasma motsvarande hela sin blodvolym, och läkaren tror att hon hade max 25 % av sitt eget blod kvar. Det tog nästan 15 minuter innan de fick fart på hennes hjärta, och de ger upp vid 15 minuter. Först efter 17-18 minuter började hon få poäng på apgar, de vanliga man tar vid 0 upp till 10 minuter hade alla 0 poäng. 

På Huddinge lades hon in på neonatologi-avdelningen, för full intensivvård. När vi kom dit låg hon uppkopplad till en bädd där hon var nedbäddad i en kyldräkt. Hon skulle behandlas i tre dygn med en sänkt kroppstemperatur i hopp om att hjärnan skulle kunna återhämta sig. Hon andades inte på egen hand, utan behövde respirator. Hon fick två mediciner för att stärka hjärtat och försöka få upp blodtrycket, och en medicin mot kramper. Det var en frukansvärd syn, och jag tog nog inte till mig allt i början. Jag var ju nysnittad och fick sitta i en säng som nätt och jämt gick att få upp längssides med intensivvårdsbädden. Men jag fick äntligen träffa henne och kunde hålla hennes hand. Hon var så otroligt fin och vacker och välskapt. Total förälskelse från första sekunden jag såg henne, precis om min man hade sagt att det var för honom också. Det var ju helt klart så att hennes tillstånd var väldigt allvarligt. Vi ringde efter min mans föräldrar som kom upp tillsammans med hans syster, så att vi kunde få lite stöd.

Under natten blev Ingrid sämre. De fick inte upp blodtrycket som var för lågt, vilket tyder på att hjärtat inte orkade med. Sedan skickades EEG-kurvorna iväg för bedömning, och den bedömningen var att det inte fanns någon hjärnaktivittet. Vi ringde efter min mans familj, och mina föräldrar och min syster. När de kommit genomförde vi ett dop vid intensivvårdsbädden, med slangar och kyldräkt och allt. Det blev en jättefin men smärtsam stund. Efter det vill vi vara på tumanhand och skickade iväg våra familjemedlemmar. Överläkaren pratade med oss och tyckte att det var dags att avbryta behandlingen, vilket vi ju också förstått. De kopplade loss alla slangar och apparater, och Ingrid fick somna mellan oss. Vi hade lagt oss i en säng och höll om henne båda två och pratade med henne och sjöng vaggvisor när hon somnade in, vilket gick fort och fridfullt. 

Efteråt kom läkaren och konstaterade att det var slut. Vi fick ta henne med oss till vårt rum och rå om henne hela natten. Vi har gosat med henne, hållit om henne, tittat på alla små tår, fingrar, den lilla näsan (allt detta var ju dolt av intuberingsslangar, kyldräkten, katetrar för mediciner). Jag vaggade henne i min famn och sjöng Sov du lilla videung för henne. Det kändes helt rätt att ha henne här trots att hon inte längre levde. Vi grät hejdlöst vissa stunder, andra mysade vi. Vi sov lite fast vi inte ville, vi hade ju så ont om tid att få rå om henne. Vi tvättade bort alla klisterrester från tejp och annat. Hon förändrades en del under natten, blev lite stel och sedan mukare igen, och fick färgförändringar. Hon blödde en del näsblod. Idag på morgongen klädde vi på henne de kläder hon skulle ha haft på sig på väg hem från BB. Vi fick lägga henne i en vagga, och där sjöng vi videvisan för henne igen. Att gå därifrån är det absolut svåraste jag har gjort i hela mitt liv.

Nu är allt bara tomt. Vi är kvar på sjukhuset (jag räknas fortfarande som nyopererad). Jag har fått en insomningstablettt som jag strax ska ta. Jag har ju inte sovit mer än någon timme i taget sedan natten till torsdagen (sedan började ju värkarna) ohc är helt groggy av sömnbrist. Men jag vill nog inte vakna igen.

Förlåt att detta är så osammanhängande, långt och rörigt. Jag hoppas att jag inte berör någon illa. Jag skriver mer senare, och förstår om ni inte orkar läsa om detta, och framförallt inte mina evighetslånga inlägg. Det är helt ok om ni inte vill ha kvar mig i tråden, jag är rädd att förpesta stämningen här inne med min sorg. Men jag uppskattar stödet från er något helt otroligt!

PS: Min graviditet var ju spontan, så därför sattes jag inte igång efter en vecka. DS. 

Jag har bytt roll i min presentation. Nu är jag änglaförälder. Fy FAAAN vad ont detta gör!

Jag har ansökt om medlemskap i den slutna gruppen, men vet inte om det fungerade då jag gjorde det från min mobil. Jag kunde t ex inte skriva någon presentation, men hoppas att jag kan komplettera detta i efterhand.

Tack så mycket för att ni är villiga att skicka en present till oss. Vi uppskattar tanken så oerhört mycket. Men vi orkar inte riktigt ta emot en fysisk gåva just nu, vår sorg är för rå och akut. Det som vi har uppskattat mer än vi kan beskriva i ord är alla ljus som tänts för vår Ingrid. Vi har gråtit floder för detta stöd och denna omtanke om vår lilla älskade skatt. Ni har inte kunnat ge mig något bättre, dessa ljus övertrumfar allt. Så om vi vill fortsätta stötta mig, tänd hellre ett ljus ibland för min lilla Ingrid. Och vi uppskattar som sagt verkligen tanken.

Speck, Loke är helt underbart söt.

Ni får ABSOLUT INTE avstå från att posta bilder och skriva om "triviala" saker i tråden. Då kommer jag att dra mig ur, det är ett löfte. Min sorg får inte kosta även den vardagliga gemenskapen i tråden, det finns ju inga saker som är triviala när det gäller föräldraskap trots allt. Ni måste få gnälla om sömnbrist och "småsaker" (för det är ju inte småsaker just då). Om ni slutar med detta är det ett alldeles för högt pris för min närvaro i tråden. Dessutom finns det ju alltid de som har det värre, så i så fall ska ju inte jag gnälla över min upplevelse. Jag fick ju t ex träffa henne i livet, hon hade ju kunnat vara borta redan när jag vaknade upp ur narkosen. Och jag tänker gnälla jättemycket när jag mår illa om jag lyckas bli gravid med ett syskon till Ingrid så småningom, och vill att ni ska ha rett ut alla detaljer kring hur man hanterar kolik och krupp och barn som bara vill snutta och inte amma, och vilken sorts flaska som är bäst och så vidare, så att ni kan ge mig bra råd när det väl är dags. Så det så! :-P

Vi kom hem från sjukhuset ikväll. Det gjorde för ont att stanna kvar där, i rummet där vi fått ha Ingrid hos oss en enda natt, även om hon inte var i livet då. Min mans föräldrar hämtade oss och sover över hos oss i natt. Jag har sovit ett par timmar. Det känns så oerhört tomt här hemma. Min svägerska har varit väldigt grundlig i att leta fram minsta babypryl, och tagit undan. Alla saker finns hos min pappa nu, i väntan på att vi ska bli redo att gå igenom dem så småningom. Det är så skönt att slippa packa undan allt själv.

Katterna var väldigt avvaktande mot mig i början. Jag luktar nog väldigt annorlunda nu. När jag åkte hemifrån förra gången var jag ju höggravid. Sedan dess har jag snittats, alla förlossningshormoner gör nog sitt till, och dessutom sorgen. Men nu känner de igen mig igen och har velat kela båda två. Den ena katten vill leka nu, men jag orkar inte riktigt eftersom jag är lite yr.

Jag ska snart ta nattens dos med smärtstillande för snittet, och sedan antar jag att jag måste försöka sova lite igen. Jag kan inte sova mer än några timmar åt gången. Det känns så fel att sova. Och jag är rädd för att somna. Då måste jag ju vakna igen. Vakna är vidrigt. Och jag är rädd att jag ska drömma om vår Ingrid i livet, för då kommer jag verkligen inte att vilja vakna. Samtidigt så vill jag ju drömma om henne. Allt är så kluvet nu.

Marsbebisar, stort GRATTIS! Vad skönt att höra att allt gick bra.

Snälla alla som läser detta. Tänd ett ljus för vår Ingrid idag kl 15.26.

Vickan, vad tråkigt att ni fick ställa in namnfesten. Hoppas att ni kan hitta ett nytt datum som passar alla gäster, och att alla är friska då.

Luella, hoppas att resten av familjen slipper den där hostan...

Kasa och Kelsson, önskar att jag kunde beama över lite sömn till er båda. Hoppas att era små sover bättre snart.

Jag använder också mina gravidbyxor. Först ville jag inte alls, men nu känns det bara rätt. Jag känner att de har en koppling till Ingrid, och hur lycklig jag var när hon låg i min mage och mådde bra.

Idag har vi varit på Solna kyrkogård och tittat på kapellet och de olika alternativen till gravplats. Det var jättejobbigt men känns bra nu efteråt. Kapellet är fint, neutralt inrett och lagom litet. Vi vill nog begrava Ingrid i asklunden. Då får vi en liten gravsten där vi kan lägga blommor och minnessaker. Barnlunden som begravningsentreprenören föreslog är helt anonym och tänkt för dödfödda barn. Vår Ingrid levde en dag och är inte det minsta anonym, så för oss känns det inte rätt.

Vickan, fy vad läskigt. Jag håller tummarna för att det inte ska vara någon fara.

Styrkekramar i mängder.

Min signatur fungerar inte optimalt från mobilen såg jag nu.

Massa, tack för din input.

Lulis, hoppas ni får ordning på magen.

Ninina, jag håller tummarna så de vitnar att du fortfarande är gravid! Hoppas så att det inte är över.