Äntligen plus efter IVF, BF hösten/vintern 2011
Vi ska göra KUB på onsdag. Vi har bestämt att om det skulle visa sig att barnet har DS, vilket inte KUB visar utan moderskapsprov eller fostervattensprov gör så kommer vi att inte fullfölja graviditeten.
Anledningen till det är att det är två saker.
Det första är, vad får barnet för livskvalité? Testerna visar som jag förstår inte graden av DS. Hur bra/dåligt kan barnet komma att må? Vilken sjukvårdshjälp kan den behöva? När vi blir äldre, vem ska orka kämpa för barnet då? Nu menar jag när vi kommer upp i åldern och barnet är vuxet men forfarande har sina särskilda behov, vem ska orka kämpa för det då? Om vi skulle gå bort när barnet är vuxet, vem tar hand om det då?
Mina föräldrar har vänner med ett sjukt barn (han var 12 när han blev svårt sjuk) och mamman har idag ångest för hur det ska gå för honom den dagen hon och hennes man inte finns längre. De är idag i övre 60-års åldern men är väl medvetena om att man kan få sjukdomar så att man inte lever till tex 80 år. Hennes tankar har fått mig att inse att det finns ett större perspektiv av det här med svårt sjuka barn. Den familjen har 3 fullt friskna barn som bildat familj men som flyttat långt ifrån sin uppväxtstad och de har sina liv. Sonen som är sjuk kommer förmodligen aldrig att bilda familj utan bor själv och har medicinsk hjälp.
Den andra anledningen är att det kräver enort mycket av hela familjen att leva med ett barn med särskilda behov av den graden. Min man har en dotter på 7 år som är fullt frisk och vi vill att hon ska känna att vi orkar med henne också. Vi är 37 och 38 så vi är inte purunga. Även om jag hade varit 28 hade jag velat ta testet. Min brors vän fick ett barn med DS och mamman var 27 år då hon blev gravid. Idag har de ytterligare ett barn (som är fullt friskt) och barnen är 4 och 2 år. De är totalt slut bägge föräldrarna, det är passning dygnet runt och de kan inte leva ett liv som föräldrar med friska barn kan. Jag har även en av mina vänner som har en styvson med autism (vilket inte KUB eller RUL visar) och det håller på att knäcka hela familjen. Han är 16 år idag och de jobbar hela helgerna med att hjälpa honom med läxor för att han ska kunna hänga med i skolan. Han kräver speciella rutiner och de har ett begränsat liv pga detta. Pappan i familjen har stressymptom och säger att han orkar snart inte mer. Sjävklart vill man hjälpa sitt barn men jag tror det är ofattbart för dom som inte lever i det att förstå hur mycket ett barn med så särskilda behov behöver.
Min man och jag vill orka jobba heltid, ta hand om hans dotter såsom vi gör nu och kunna leva det liv vi gör idag.
Sen kan det visa sig att man får ett barn som är handikappat av andra anledningar men vi är helt överrens om att det vi kan få veta idag vill vi också kunna påverka.
Det är upp till varje par att avgöra hur de vill göra men vi är iaf helt eniga.
