89:or som är gravida! :)

Fy så upprörd jag blev när jag läste det där. Jag som nyss förlorat min älskade son. Hade någon sagt så till mig nu efter det här så hade det blivit en rejäl smäll kan jag lova. Inte trodde jag att det skulle hända mig. Allt såg ju så bra ut. förstår inte hur man kan låta så. ring bm om du är orolig. Jag ångrar så att jag inte ringde tidigare. Men enligt läkaren hade det tyvärr inte spelat någon roll om jag kommit in tidigare eftersom han hade varit död några dagar. troligtvis dog han väl strax inpå sista sparken jag kände. Varför jag inte for tidigare var för att jag hade känns lite grann (vet nu att det troligtvis bara var tarmarna) och tänkt att jag känner väl inge mer eftersom jag rör på mig och han sover väl så gott där inne.

Jaha, då är det begravning imorgon.. känns väl sisådär. Men man får vara positiv och tänka att vi nu gjort det bästa vi kan och kommer kunna göra för vår lille prins. Inte nog med det så har min kropp satt igång igen. fick mensen idag. Känns skönt att slippa strul men samtidigt tråkigt eftersom man nu blev ännu mer påmind om att lillen inte finns kvar i magen längre. Gubben säger att han vill försöka igen så fort det går, dvs vid äl som kommer nu snart. Jag är bara så orolig över att det ska verka vara för bråttom. Jag vet inte riktigt. Vill ju hemskt gärna ha ett barn, som lever såklart. Men är så himla osäker. Mycket tankar man har just nu,
Nu ska jag å titta till lokalen där vi ska ha minnesstund. Jag var och hämtade nycklarna tidigare idag. Det kommer att bli himla jobbigt men man får göra det bästa av situationen.

Jag hade en extremt synlig hormonrand när jag väntade Tindra, så nej, definitivt inget att lita på :)

Ja, begravning blev precis som vi ville ha det. Den blev verkligen väldigt fin. Men fy! var det värsta jag någonsin varit med om. Jag klarade inte av att stänga locket på kistan. Gick till slut iväg och bad sambon min stänga locket själv istället. Begravning hade ju redan blivit sen ett antal minuter.  fick en sådan panik. Går inte att beskriva med ord hur hemskt det var. När vi skulle sänka ner kistan gick det bättre men fortfarande riktigt jobbigt. Dagen efter var vi dit och jag ville bara ta bort all jord och hämta upp honom igen. Det är ju så himla fel. Men jag tänker att han helt enkelt var för fin för denna värld. Då känns det lättare. Jo, det värsta är väl över. Nu kan jag ju hantera det lite lättare. Men det är fortfarande svårt att förstå att det kan tas ifrån en bara sådär. Först kände jag att jag inte kommer att orka göra något överhuvudtaget men nu har jag bestämt mig för att börja jobba igen från och med nästa vecka. Jag tror det blir lättare när man får något annat att tänka på också. Det är aldrig bra att deppa ihop för mycket, oavsett vad det gäller. Ingen mår bra av det. Men jag hoppas att tiden går fort för den här perioden fram till bf kommer att vara sjukt jobbig. Man går ju bara och väntar på bf med vetskapen om att ingenting kommer att hända. Man kommer inte få honom tillbaka. Men hur som helst fick jag en son som jag älskar av hela mitt hjärta. Han kommer alltid att finnas hos oss. Vi fick oss en liten skyddsängel.

Jo, jag vill ju hemskt gärna få ett till barn, som klarar sig så klart. Jag fick en son, men längtan efter en försvann inte. Min sambo vill försöka så fort det går så jag har tagit en funderare och vi har kommit överens om att vi tänker försöka så fort jag får äl. Jag kom fram till att det inte spelar någon roll när vi börjar försöka. Även om det dröjer ett år som kommer det ändå att vara en jobbig graviditet att gå igenom. När det sker har ingen betydelse.

Kul för er andra att det snart närmar sig :) läser varje dag nästan och glädjas med er över att det går så bra och att det snart kommer en bebis. Det är inte länge kvar nu.

Jo, som jag skrev ovan så gick det bra till slut. det var ju tvunget. Men det var himla tungt :/ inget jag jag ens önskar min värsta fiende, om jag hade en sådan. Det är inte meningen att ens barn ska gå före en själv. Men varje dag är ett framsteg. Oavsett vad som händer,  så kommer han alltid att finnas med oss. Jag saknar honom nå så enormt mycket och jag är stolt över honom. Han kommer alltid finnas i mitt hjärta. Det är himla skönt att det inte bara är sorg man känner. Förhoppningsvis så fortsätter det att gå framåt och en dag så kan vi lära oss att hantera den sorg vi bär på bästa sätt. Nu är det bara att vänta tills min kropp kommit igång igen.

Oj (haha, det är väl allt jag kan säga), jag är gravid igen Trodde verkligen inte att det skulle gå så här fort. Hade inte ens samlag vid äl (enligt mina egna uträkningar). Men tji fick jag för de.

Ja, det kan verkligen säga Men är bara så förvånad. Trodde det skulle bli till nästa år åtminstone. Det är därför vi inte riktigt har försökt ännu. Men det behövdes inte :) jag är lika glad för det.

Tack så hemskt mycket :)

Tack så mycket! Det hoppas jag också :) babyn har ju en liten ängel som vakar

Jo, verkligen. Det känns som att lillen kommer att se till att allt går bra den här gången. Det känns i alla fall som en liten tröst för mig. Det var verkligen himla fint. Jag har tänkt skaffa ett halsband med lillens namn och på så sätt kan jag alltid bära honom med mig vart jag än går. Det som känns så himla typiskt är att man måste gå igenom alla dessa veckor en gång till. Det känns som en evighet till augusti.