Anonym

Äldre 18 Jul 17:25

63 svar

Svartsjuk bonusdotter, orkar snart inte längre

sextiotalist skrev 2011-07-18 10:20:26 följande:

Vilket dilemma, du verkar ju göra allt för att ge flickan och pappan den egentid de behöver.
Vet du, jag tror att din sambo är smickrad av att vara mannen i flickans liv, därför ser han inte det, i mina ögon, osunda i det hela.

Så länge din sambo tycker det är OK, så kommer det fortgå och jag är rädd för att om du tar upp det, så kommer han uppleva det som avundsjuka.

Det är bara hoppas på att kronan trillar ner eller att flickan snart blir så vuxen att det blir andra intressen som tar över.

Tumme upp du kloka människa:)

AnnanAnna skrev 2011-07-18 16:37:45 följande:

Jag tycker det är att göra en alla barn, oavsett ålder, en björntjänst när man tar allt ansvar ifrån dem bara för att de är barn. Men så har jag ju haft ganska nära kontakt med ett antal tonåringar och unga vuxna som är uppfostrade så och det kan ju bero delvis på det... Det är inte de lättaste att ha och göra med faktiskt. Barn som däremot ibland har fått stå tillbaka, som inte alltid får sin vilja fram för att de är just barn och som lär sig ta hänsyn och att det finns andra som är lika viktiga som dem tycker jag blir mindre självcentrerade och mer omtänksamma. Det är min erfarenhet och då har jag rätt gedigen sådan av framförallt tonårstjejer...

Jag tycker därför att TS inte ska backa undan eftersom hon kommer i första rummet hon också, fast det rummet jag refererar till rymmer både TS, barnet och pappan. Ingen behöver stå utanför för att rummet bara har plats för en i taget. Det finns stora rum med plats för alla om man är villig att byta från ett litet och det finns familjekonstellationer där man häver revirkänslor och känslor av utanförskap just genom att låta alla få plats och låta alla få stå tillbaka ibland. Precis så som livet är i stort, ibland får man som man vill och ibland inte, oavsett om man är vuxen eller barn.

Ännu en tumme upp:)

Anonym

Äldre 18 Jul 18:43

#29

Håller helt med nedanstående som skrev så här:

Jag tänker såhär.
Hon är viktigare än du, hon har alla rättigheter till sin pappa.

Visst, det är så att styvföräldrar får mycket skäll, men det är för att du är vuxen. Du förstår och skriver insiktfullt om hennes problematik.

Mitt råd är att du ska backa undan. Jag kan låta kall och hård nu, men jag tycker verkligen att barnet alltid alltid kommer i första rummet. Hon beteer sig inte helt åldersadekvat just nu, men hon vet inte och förmår inte bättre för hon är ett barn.

Jättebra skrivet! Har man skaffat barn så ska de komma först!

Anonym

Äldre 18 Jul 19:29

#31

AnnanAnna skrev 2011-07-18 16:37:45 följande:

Jag tycker det är att göra en alla barn, oavsett ålder, en björntjänst när man tar allt ansvar ifrån dem bara för att de är barn. Men så har jag ju haft ganska nära kontakt med ett antal tonåringar och unga vuxna som är uppfostrade så och det kan ju bero delvis på det... Det är inte de lättaste att ha och göra med faktiskt. Barn som däremot ibland har fått stå tillbaka, som inte alltid får sin vilja fram för att de är just barn och som lär sig ta hänsyn och att det finns andra som är lika viktiga som dem tycker jag blir mindre självcentrerade och mer omtänksamma. Det är min erfarenhet och då har jag rätt gedigen sådan av framförallt tonårstjejer...

Jag tycker därför att TS inte ska backa undan eftersom hon kommer i första rummet hon också, fast det rummet jag refererar till rymmer både TS, barnet och pappan. Ingen behöver stå utanför för att rummet bara har plats för en i taget. Det finns stora rum med plats för alla om man är villig att byta från ett litet och det finns familjekonstellationer där man häver revirkänslor och känslor av utanförskap just genom att låta alla få plats och låta alla få stå tillbaka ibland. Precis så som livet är i stort, ibland får man som man vill och ibland inte, oavsett om man är vuxen eller barn.

Det är inte att ta ansvaret ifrån dem, men att se dem som de barn de är. Vi kan inte räkna med att en 12-åring kan fatta (eller ska) alla beslut som en vuxen kan. En 12-åring är kapabel till att fatta vissa beslut, som Harry Potter-filmen eller Bilar 2-filmen, men knappast kapabel att fatta ett beslut om en avundsjuk styvmors problematik.

När någon skaffar barn så innebär detta att den personen för alltid kommer att vara ansvarig för en annan människa. Oavsett om det så kallade barnet är 2 eller 12 år. Barn växer upp och mognar, så omsorgen om en 2-åring ser inte ut som omsorgen av en 12-åring. Men barnet har fortfarande alla rättigheter.

Anonym

Äldre 18 Jul 19:34

#32

sextiotalist skrev 2011-07-18 19:25:38 följande:

Stackars barn som tror att världen kretsar kring dom, de barnen får det inte lätt när de kommer ut i verkligheten. Där kan man verkligen säga att man curlar barnen.

Absolut inte. Det är istället att visa kärlek och omtanke. Nu kan jag inte tänka mig vad du förespråkar. Men vad ska annars göras? Att styvmodern fräser ifrån och kräver att fadern ska fokusera på henne? Att hon skapar en konflikt med en barn som inte ens kan hantera att styvmodern existerar? Det skapar bara otrygghet och osäkerhet hos barnet. Vi talar om ett osäkert och otryggt barn här (såvitt jag förstår utifrån TS) inte en trygg harmonisk tonåring.

Anonym

Äldre 18 Jul 20:08

#34

var med om liknande då jag träffade min man men hans dotter var då yngre men jag hade jättejobbigt med deras relation o det blev ebn slags konkurens mellan oss , självklart visste jag ju hur man skulle göra men det är inte alltid så lätt i verkligheten.....
Nu har vi fått gemensamma barn o det känns faktiskt lättare men jag har fortfarande lite svårt för henne men igentligen är det ju pappan i vårat fall som gör fel men samtidigt så är det inte heller så lätt för honom då han träffar sin dotter så sällan.

Anonym

Äldre 18 Jul 20:26

#35

sextiotalist skrev 2011-07-18 19:39:28 följande:

I det här fallet så hade jag nog som vuxen förälder (det är ett samtal som föräldern skall ta) haft ett långt samtal om relationer och sagt att i det här hemmet finns det plats för alla, i mitt hjärta finns det plats för alla och jag vill kunna visa min kärlek åt alla, utan att någon blir undanknuffad. Så jag vill kunna krama om min sambo utan att du tränger dig emellan och jag vill kunna krama om dig utan att någon tränger sig emellan.

Men som jag skrev tidigare så tror jag pappan är väldigt smickrad av detta, medvetet eller omedvetet, han kanske trivs jättebra med att vara mannen i den lilla flickas liv.

Jag tror att man gör barnet en rejäl björntjänst genom att ge barnet makten hemma, för det är precis vad som har hänt, flickan har tagit den känslomässiga makten och det är hon för liten för att klara av.

Fast problemet är ju att flickan tycker att styvmodern tränger sig emellan, flickan känner sig otrygg och det kommer man inte tillrätta med efter ett samtal, utan styvmodern måste backa undan och sedan stegvis långsam komma in igen. Det är inte att göra barnet en björntjänst. Sluta döma andras åsikter så hårt som du gör, jag dömer inte dig även fast jag inte håller med dig. Tollerans är nykeln i det här anser jag.

Anonym Trådstartaren

Äldre 19 Jul 00:32

#38

Molly1 skrev 2011-07-18 08:24:47 följande:

Det låter jobbigt! Och jag skulle nog också dragit mig undan. Du kanske kunde prata med din sambo om att han borde visa att hans kärlek räcker till er båda? När hon försöker gå emellan er så borde HAN hindra det och säga att "Nej, nu vill jag kramas med X" men vi kan kramas sen" eller så.
Och oj vad drygt det första svaret var.

Tack!

Ja det är ju lite jobbigt. Som det har varit så har ju sambon inte visat någonting när hon varit med, alltså pussats eller hållit mig i handen och sådant för att liksom skona henne och nu några år senare när han ska ge mig en puss känns det jätteonaturligt och hon reagerar direkt och jag känner att jag hellre avstår pussen. Sambon är spänd, jag är spänd och dottern spänd och går runt med någon slags radar påslagen dygnet runt.
Ja problemet i det här, enligt mig, är ju egentligen inte dottern, utan hennes otydliga pappa som inte gör klart för henne att hans kärlek för henne är totalt oförändrad.

Anonym Trådstartaren

Äldre 19 Jul 00:41

#39

sextiotalist skrev 2011-07-18 12:51:01 följande:

Jag vet inte om jag tycker det är normalt beteende hos en 12-åring. En 12-åring kan vara väldigt litet ibland, behöva krypa upp hos sina föräldrar ibland. Men inte på det där ägandesättet. Det kan en 6-åring kanske göra, som inte förstår bättre.
Flickan är svartsjuk, vill vara den första kvinnan i sin pappas liv och är inte beredd på att låta någon annan dela den platsen. Det tror jag i varje fall

Precis vad jag menar, att ett barn kommer och gosar emellanåt och behöver kramar är ju bara mysigt men som du skriver så är det som att markera att det hon som "äger" pappan. Exakt så känner jag. Därför drar jag mig undan och undviker att umgås alla tre. Det går jättebra för mig och flickan att umgås själva och då känner jag inte alls den här rivaliteten.

Anonym Trådstartaren

Äldre 19 Jul 00:52

#40

sextiotalist skrev 2011-07-18 19:39:28 följande:

I det här fallet så hade jag nog som vuxen förälder (det är ett samtal som föräldern skall ta) haft ett långt samtal om relationer och sagt att i det här hemmet finns det plats för alla, i mitt hjärta finns det plats för alla och jag vill kunna visa min kärlek åt alla, utan att någon blir undanknuffad. Så jag vill kunna krama om min sambo utan att du tränger dig emellan och jag vill kunna krama om dig utan att någon tränger sig emellan.

Men som jag skrev tidigare så tror jag pappan är väldigt smickrad av detta, medvetet eller omedvetet, han kanske trivs jättebra med att vara mannen i den lilla flickas liv.

Jag tror att man gör barnet en rejäl björntjänst genom att ge barnet makten hemma, för det är precis vad som har hänt, flickan har tagit den känslomässiga makten och det är hon för liten för att klara av.

JA!! Precis så, jag tror pappan är smickrad i den här situationen, så varför göra något åt den liksom. Det har även vår familjeterapeut sagt som är inne på samma spår. Terapeuten sade till oss, att hemma hos oss är det en tolvåring som sitter inne på massor av makt som hon inte kan hantera.

Önskar att han ville prata med henne, men så länge han inte "ser" vad som pågår så blir det svårt. Frågan är hur man ska öppna ögonen på honom. Har faktiskt funderat på att skaffa en egen lägenhet ett tag, jag är så vansinnigt trött på det här spelet.

Anonym Trådstartaren

Äldre 19 Jul 00:54

#41

sextiotalist skrev 2011-07-18 20:41:26 följande:

Men jag undrar om Ts kan backa mer än vad hon gör, om hon inte ens kan få en hejkram när han kommer tillbaka efter en resa. Nästa steg är väl i så fall att degradera sig till hushållerska och skaffa en jungrukammare där hon skall veta sin plats.
Jo, jag kan nog vara ganska hård, men jag är så less på att man som ny kvinna mer eller mindre skall radera bort sig själv för att alla skall bli nöjda.
Jag har sett det på nära håll, jag har sett självständiga färgstarka kvinnor förvandlas till ett grått spöke pga ingen varit nöjd. Jag läser här inlägg efter inlägg hur många nya kvinnor gång på gång degraderas till ett något som inte är till besvär.
Jag läser gång på gång fäder som behandlar sina döttrar som små prinsessor och vågar inte vara förälder åt dom.

Nej jag kan faktiskt inte backa mer än såhär. Nästa steg är en flytt vilket nästan skulle kännas som en lättnad. Att träffa en karl utan barn, alternativ en med barn med en sund relation till barn och ex (om det nu existerar)

Anonym Trådstartaren

Äldre 19 Jul 00:58

#42

Anonym skrev 2011-07-18 20:26:25 följande:

Fast problemet är ju att flickan tycker att styvmodern tränger sig emellan, flickan känner sig otrygg och det kommer man inte tillrätta med efter ett samtal, utan styvmodern måste backa undan och sedan stegvis långsam komma in igen. Det är inte att göra barnet en björntjänst. Sluta döma andras åsikter så hårt som du gör, jag dömer inte dig även fast jag inte håller med dig. Tollerans är nykeln i det här anser jag.

Men jag tycker inte att det är jag som gör barnet otryggt utan hennes otydliga pappa som trivs bra i den här rollen där det är lite fight om honom. Och som jag skrev innan, så kan jag faktiskt inte backa mer om jag över huvud taget ska träffa sambon något. Om jag ska vara i den här relationen så bör även jag få ut något av den, annars känns det ganska meningslöst. Tolerans har jag pysslat med i tre år och det har inte fungerat.

Anonym Trådstartaren

Äldre 19 Jul 17:18

#44

Jko skrev 2011-07-19 09:38:13 följande:

Ts låter hemskt att det ska behöva vara sån revalitet mellan barn och vuxen. Tycker du ska ta dig ett ordentligt samtal med din sambo att det måste få finnas utrymme för eran relation, utan attt du ska känna dig undanknuffad, och samtidigt att flickan inte känner sig utanför. Men kanske måste pappan början visa tjejen att hon faktiskt inte är 6år längre heller så att klänga på pappa är inte ngt man håller på med hela tiden. Men då visa det som ett bra sätt. För jag förstår att det måste vara svårt att känna att förhållandet utvecklas framåt när man knappt kan har en relation ifred. Att bara få sitta och surra och skratta tillsammans och prata om saker bara mellan fyra öron är faktiskt kvalitets tid för mig. Jag är själv sambo med en kille som har barn sedan tidigare, men då är barnen 6-7år och har aldrig kännt att barnen vill trycka sig mellan, kanske nån enstaka men inte så att det blivit till en vana som din sambos dotter fått sig. Men det är kanske för att min sambo visat att han älskar alla oss som bor under samma tak, men på olika sätt.
Jag kan mig själv inte minnas att jag var så klängig mot mina föräldrar när jag var tolv, då var kompisarna medelpunkten i ens liv. Men som många skrivit så måste ju flickan vara extremt otrygg hos sin pappa av en anledning eftersom hon lever helt annars hos sin mamma.
Jag hoppas att det blir bättre för er snart :)

Tack för ditt inlägg! Ja jag vet att jag borde prata med honom, det är det att det här är en ganska infekterad diskussion, han går i försvarsställning direkt jag säger något om det så jag vet liksom inte riktigt hur jag ska lägga upp det för att få en bra och givande diskussion. På familjeterapin har vi kommit fram till att han känner väldigt mycket skuld och det är säkert en stor anledning till varför det är så här.
Jag håller med dig, att bara sitta ibland och prata mellan fyra ögon är kvalitetstid och jag tror att i de flesta familjer så hittar man stunder naturligt, om barnen kanske leker med en kompis eller är på sitt rum en stund eller så men det finns inte här. Och visst kan man väl gå och vänta på att veckan ska gå och att det blir barnfri vecka men det är så sorgligt tycker jag om det ska behöva vara så.

Anonym Trådstartaren

Äldre 20 Jul 15:08

#47

Pokaloo skrev 2011-07-19 20:24:59 följande:

Hej,
Nu har jag inte läst inläggen bara TS´s text..
Tänk så här.. Det är dig han håller varm om natten och inte henne och Det är något hon inte kan tävla om =)

jo fast hon hade nog önskat att så inte var fallet.. Hon väcker honom var och varannan natt för olika anledningar. Inatt väckte hon honom kl 4 för att hon inte kunde sova, de hade sett en film innan de la sig som var hemsk. Annars kan det vara för att det är för varmt/kallt i rummet, täcket har ramlat ner på golvet (ja det är sant, hon väcker honom för det, kan ju tycka att det inte är helt svårt för en tolvåring att plocka upp det själv), en spindel/fluga i rummet, mår illa, ont i huvudet, skulle tippa på att det sker minst två ggr i veckan.. Det är något som inte är som det ska, den saken är klar..

Anonym Trådstartaren

Äldre 20 Jul 15:10

#48

Modesty Blaise skrev 2011-07-19 20:35:53 följande:

Men burr. Den som tänker så har ju verkligen en osund rivalitetsgrej gående.

Jo... senast inatt ville hon att han skulle sova hos henne. Jag fattar nada.

Anonym Trådstartaren

Äldre 20 Jul 15:25

#49

AnnanAnna skrev 2011-07-18 09:34:23 följande:

Jag tror också såhär...

Barn som lever med separerade föräldrar, och kanske i synnerhet då ensambarn, får en lite annan roll än barn som lever med båda föräldrarna (alt en förälder med en ny partner där relationerna är etablerade). Jag var med om exakt samma grej som du beskriver när jag träffade min man och jag funderade otroligt mycket över det här då. Jag kände liksom inte igen sättet han var förälder på om du förstår och inte heller sättet hon var barn på. Deras roller i familjen var mer som jämlikar än som förälder-barn och nu efteråt så har jag förstått att det lätt blir så då man är ensam vuxen i familjen. Jag har i allafall hört det från många, många i diskussioner kring att hitta sina roller i en nybildad familj.

Problemet hos er verkar bli, precis som det blev hos oss, att du på något sätt kommer in och konkurrerar med barnet. Det ska man inte behöva göra, för som du säger så har ni ju helt olika roller egentligen. Men när jag kom i min numera makes liv så var det så också och det var det jag inte riktigt fick grepp om eftersom jag var uppväxt med båda mina föräldrar och det var så solklart att de var vuxna, vi var barn, de hade en speciell relation med varandra och en annan med oss barn, de hade sina sängar och vi våra, de kunde sitta uppe i köket och prata en kväll och säga åt oss att gå och leka på våra rum utan att det var något konstigt etc. De hade ett liv tillsammans där vi inte var involverade eller hur man ska säga.

När jag träffade maken så hade han bara en person som han delade sitt liv med och det var sin dotter. Det fanns ingen annan vuxen, det fanns ingen konkurrens om honom utan all hans tid och allt engagemang var hennes. Hans eget liv stannade helt upp varannan vecka och han ägnade sig 100% åt henne. Men det kan man ju göra som ensamstående om man känner att det är ett slags liv man vill ha, men samtidigt gör man sitt barn till en jämlik och något mellanting mellan en partner och ett barn. Förstår du hur jag menar?

Det tog t.ex. jättelång tid innan min man kände att det kunde vara ok om han och jag gjorde planer för helgen sådär som vuxna normalt kan göra. Under hela första tiden gjorde han och dottern planer och sen blev jag tillfråga om jag ville vara med. Det tog över ett år för honom att känna att det kändes ok att jag och han sov i dubbelsängen, inte han och hon. Massa såna grejer och jag tyckte det var sjukt jobbigt för det var ju helt nytt för mig. Det kändes helt ärligt som att vi var tre vuxna i förhållandet, bara det att den ena var under 10 år lixom...

Så jag tror att det är det är otroligt mycket tydligare gränser mellan vuxna och barn i en familj där det finns fler vuxna än en, vanligtvis, och att barn (och särskilt ensambarn) till ensamstående föräldrar får en annan roll hemma än barn med fler vuxna än en i familjen.

Hej!! Läste igenom tråden och såg att jag missat några inlägg.. hmmm...
Men hur som helst är det precis som att läsa om mig själv, jag känner igen alltihopa, förutom det där med att dela säng. Tack och lov sover hon i egen säng men har börjat med att väcka sambon väldigt ofta för olika anledningar..
Det känns som du skriver att vi är som tre vuxna, varav den största makten faktiskt sitter hos den som inte är vuxen och så länge min sambo inte fattar något av det här så vet jag inte vad jag ska göra, han slår ifrån sig allt. Ett beteende som helt uppenbart är för att markera för mig att hon är hans och jag ska hålla mig på min kant. Dessutom tycker jag det är helt otroligt att han inte lyssnar på vad jag säger för detta måste ju vara jobbigt för henne, att hela tiden vakta honom och ha sin radar på, lika jobbigt som det är för mig att hela tiden känna att så fort jag vill tala med honom eller ge honom en kram så är det någon som reagerar på det. Men det är nog också som någon annan skrev, att han faktiskt trivs i den här rollen. Medvetet eller än troligare, omedvetet.
Har det blivit bättre nu då mellan er? Lever ni ihop fortfarande? Hur gammal är dottern?

Anonym

Äldre 20 Jul 16:29

#50

sextiotalist skrev 2011-07-18 20:41:26 följande:

Men jag undrar om Ts kan backa mer än vad hon gör, om hon inte ens kan få en hejkram när han kommer tillbaka efter en resa. Nästa steg är väl i så fall att degradera sig till hushållerska och skaffa en jungrukammare där hon skall veta sin plats.
Jo, jag kan nog vara ganska hård, men jag är så less på att man som ny kvinna mer eller mindre skall radera bort sig själv för att alla skall bli nöjda.
Jag har sett det på nära håll, jag har sett självständiga färgstarka kvinnor förvandlas till ett grått spöke pga ingen varit nöjd. Jag läser här inlägg efter inlägg hur många nya kvinnor gång på gång degraderas till ett något som inte är till besvär.
Jag läser gång på gång fäder som behandlar sina döttrar som små prinsessor och vågar inte vara förälder åt dom.

Exakt på väg in i pigkammaren är jag nu, har gått så långt att jag knappt törs prata för jag kan ju ha fel tonläge och bonus kan bli rädd:(.

Anonym

Äldre 21 Jul 10:30

#52

Jag är förvånad att så många verkar tycka att det är ett "normalt beteende" hos en 12-åring... När jag var 12-år intresserade jag mig redan mer för andra pojkar än min pappa, tjuvrökte och läste OKEJ och Frida... trots att jag bara var hos pappa varannan helg.

Som någon anna skrev så tycker även jag att en sån relation som TS skriver om mellan far och dotter inte är helt sund. Tycker han ska markera mot sin dotter utan att stöta bort henne att vuxna har en helt annan relation än vad vuxna har till sina barn.

Tror att liksom andra att barn mår bättre av att ha rollen som barn och inte involveras för mycket i" vuxenlivet".

Tror att det kan vara en "dotter-pappa" grej att känna svartsjuka, för det är garanterat av svartsjuka som hon göra att barnet agerar som hon gör. Det är mina slutsatser av egen erfaranhet. (dock var jag betydligt yngre än 12).

Jag har också hatat vissa av mina styvmammor, för att jag då, som barn, tyckte att de "gjorde anspråk på min pappa", men hatar egentligen mer att min pappa idag lever helt ensam, dricker för mycket och är ganska olycklig... det gör ont i mitt hjärta.

Anonym

Äldre 21 Jul 19:41

#58

Säg till din karl att sätta sig i soffan. (se till att ni har barnvakt eller div barn inte är där iaf). Säg att du har något att berätta och att du inte vill bli avbruten.

Berätta vad du har berättat här. Öppet och naket, rena rama sanningen att så här kan det inte fortgå. Du är kvinna och vuxen. Hans dotter ska inte sätta sig emellan er och vill han inte se detta så fick han faktiskt skärpa till sig. Du känner så och det du känner är lika viktigt som det han inte känner.

Bara för ni har olika åsikter så betyder det inte att dina är fel.

Svartsjuk bonusdotter, orkar snart inte längre

INNEHÅLL